Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ängel med bett

/

"Hon är Gävles pärla, en vanlig människa med många strängar." Så skrev en läsare och tipsade oss om Karin Melkersson. Själv bekräftar hon att till och med kyrkoherde Bengt Wiklund jämfört henne med änglar. Utan vingar förstås.
Foto: LASSE WIGERT

Annons
Men tro inte att Karin är något självutplånande helgonlikt. Den kvinna jag träffar för det här samtalet säger vad hon tycker, rakt på sak. Och handlingskraftig är hon.

Hon börjar med att berätta en riktig julsaga.
Det var förrförra julen.
En av stans A-lagare hade legat inne på Karins avdelning. Så stötte hon på honom vid Stortorget strax före jul. Karin hejade och de började prata om hur han mådde. "Jag är så hungrig, för jag får inga pengar förrän i morgon", sa mannen.
Resolut sa Karin, som är en spontan kvinna, "följ med så får du en varm korv".
Det visade sig att mannen hade två kamrater, också A-lagare och även de hungriga.
Så Karin tog med dem till korvståndet på torget och köpte korv och önskade dem god jul.
I mitten av januari mötte Karin en av de andra männen. Han sa "du var den enda som önskade mig god jul, förutom hon på Frälsningsarmén".
- Vadå! Det kostade mig 30 kronor och de blev så glada. Jag tycker att man ska bry sig. Att se om det finns människor runt omkring en som man kan glädja, om så bara med en påse bullar eller en sockerkaka. Det kostar inte så mycket.

Hur har du blivit så omtänksam?
Jag har det hemifrån. Vi hade djur, grisar och kalvar, i Hedesunda. När vi slaktade en gris lade mamma alltid en fläskbit i ett stort gråpapper och bad mig att gå till olika människor. Det var helt enkelt så att man inte skulle ha allt själv. Man skulle även ge bort.
I somras träffade jag en man. Hans familj bodde grannar med oss. De var fattiga, pappan gick i skogen och högg och det gav inte mycket pengar. Vi var inte rika, men vi hade i alla fall att äta. Han berättade att de blev så glada när de hörde att vi hade slaktat grisen, för då visste de att de skulle få fläsk. Det är så, man ska dela med sig.

Du är född och uppvuxen i Hedesunda.
I Främlingshem rättare sagt. Jag började arbeta på ålderdomshemmet i Hedesunda när jag var 14 år. Det var helt enkelt så att man skulle arbeta och jag tyckte det var roligt. Jag kände en farbror, som kommit dit när han bröt benet. Jag tyckte det skulle bli roligt att få pyssla om just honom. Hur en 14-åring kunde tänka på den tiden!
Sen blev jag hemsamarit. Och så fick jag barn. Irene och Susanne är uppfödda i Hedesunda. Jag var också hemma litet grann. Och så blev jag hemsyster. Sen flyttade vi till Gävle för 32 år sedan.

När träffade du Kenneth?
Det var 1954. Tänk vad åren går. Han kommer också från Hedesunda så vi har känt varann i alla år. Han körde buss för SJ och när han fick en tjänst i Gävle flyttade vi dit.
Då gick de två äldsta döttrarna i gymnasiet och höll på och flackade på bussar.
Vår Ellinor var bara åtta år. Så liten och komma till stora stan, tyckte vi. Men det gick bra. Hon är kyrkomusiker och tjänstgör i Enköping. Hon var i Hille kyrka i åtta år. Susanne jobbar på ortopeden i Gävle och Irene bor i Dalarna. Där har hon egen firma.

Du är verksam i Cancerföreningen Gävleborg. Hur gick det till?
Bo Andersson, som startade föreningen och var ordförande tills han dog för ett par år sedan ringde och ville ha mig med från första början. Jag kände hans fru Anita.

Varför just du?
Han sa att han tyckte att jag var en strong kvinna. Jag jobbade i vården och hade litet att tillföra. Så här sa han, "du är ödmjuk och snäll, Karin, men du kan vara jävligt grinig och le också."
Vi hade en märklig relation, Bo och jag och ibland kunde vi vara riktigt arga på varann. Han var ju den som drog in pengar, som var tiggare. Jag tyckte kanske att någon svårt sjuk behövde uppmuntran, en slant för att kunna åka någonstans, till exempel. Och det skulle ältas fram och tillbaka. Det var drygjobbat.
Vår nuvarande ordförande, Jan Rosén, tänker mer lika mig.

Du har sett livets avigsidor?
Ja, inte minst i samband med cancerpatienter. Jag har till exempel haft kontakt med en kvinna. När hon blev sjuk i cancer började mannen springa ute och härja. Men det var hans skydd. Han orkade inte på annat sätt.
En annan kvinna, också hon svårt cancersjuk, åkte på hembesök. När hon kom tillbaka på avdelningen sa hon, "Karin, nu ska jag dö". När hon kom hem hade hon hittat ett nattlinne under huvudkudden. Och det var inte hennes. Och vi som hade tyckt att mannen var så trevlig och omtänksam. Han kom alltid med choklad, dyra parfymer och gullade med henne.
Men hon ville hem en sista gång och avdelningens läkare bad mig att följa med henne. När vi kom hem satt en annan kvinna i köket och åt mat. Mannen blev fruktansvärt arg för att hon kom hem oväntat och skällde ut henne. Jag reagerade och sa ifrån. Och la till, "du slipper henne snart". Det tyckte hon var bra att jag sa.
Bara några dagar senare dog hon och jag fick göra i ordning henne.

Vad mer kan du berätta?
Den palliativa vården, alltså den i livets slutskede är bra. Men det kan bli väldigt konstigt. En man här i huset låg på sjukhuset, svårt sjuk. Då kom personalen och frågade om han inte ville åka hem, nu när det var advent. Hans fru blev förtvivlad. Men de kom, med mannen och en höj- och sänkbar säng till sovrummet. Fem dagar senare var han borta. Jag menar att man måste se till människan och inte bara putta ut dem!
För några år sedan var jag med och skickade hem en gumma. Jag gick till sjuksköterskan två gånger och frågade om hon verkligen skulle skickas hem. Hon var så dålig och var alldeles blå om fötterna. Hon sa själv att hon var så dålig att hon inte orkade åka hem. Till slut blev jag arg och sprang till läkaren. Men beskedet var, vi har inga platser. Hon måste åka hem. Nu får primärvården ta hand om henne. Det här var en fredag. Jag tyckte att hon i alla fall skulle få stanna över helgen. Men det gick inte. Dessutom skulle hemtjänsten komma klockan tre.
Jag hjälpte henne ner till taxin och sa att chauffören måste hjälpa henne in. Han tyckte också att hon var väldigt dålig. Jag klappade om henne och sa att hon skulle försöka ha det så bra hon kunde.
Sen på lördagen ringde sonen och ville prata med den som skickat hem henne. Det visade sig att hemtjänsten aldrig hade kommit. Sonen, som kom från Västerås, hade hittat henne död i fåtöljen. Där satt hon, med både kappa och mössa på sig.
Jag blev så beklämd. Det var fruktansvärt. Förr fick folk dö på sjukhuset. Det ska de inte göra längre. De blir hemskickade. Fonus bekräftar att dödsfallen i hemmet ökar enormt.
Många vill ligga på sjukhuset och dö, för det är tryggt. Inte ligga ensamma hemma.

Hur kom du förresten till sjukhuset?
När vi just hade flyttat till stan ringde en syster Maja på gynekologiska avdelningen. Det var vår och jag höll på att plocka ut vinterkläder. Hon ringde för hon hade hört att jag hade flyttat till stan. Jag kände henne för hon hade bekanta i Hedesunda. Hon frågade vad jag gjorde och jag sa att jag höll på att vårstäda. "Du ska inte vårstäda", sa hon. "Du ska in och jobba natt på gyn, så kasta in kläderna gå och lägg dig och sov".
Och det gjorde jag.
Jag började med att jobba natt på gyn. Sen blev det dagtjänst. På den tiden fanns det listor med vikariat. Det var bara att säga om man kunde ta något. Jag var på barnpsyk och blev biten av en liten pojke, så jag blev sydd. Jag var på vuxenpsyk också. Det var intressant men passade inte mig. Sen kom jag till barnavdelningen och där ville chefen att jag skulle ta en heltidstjänst. Men det kunde jag inte. Det var så jobbigt med sjuka barn. Jag skulle bara komma att stå i förrådet och gråta när något barn dog.
Sen har jag jobbat på Iva och Miva innan jag började på öron, där jag hör hemma. Men det finns nog inte en avdelning som jag inte har varit på. Och det är jag oerhört tacksam för. Och jag är ute och jobbar än, fast jag blev pensionär i maj. Jag hoppar in när det inte finns folk.

Om du hade samma makt som sjukhusdirektören Lena Munkhammar, vad skulle du göra?
De måste få in mer pengar. Då kanske omvårdnaden blir bättre. Omhändertagandet var annorlunda när jag började. Man ska inte bara reparera skador och sedan skyffla iväg dem. Visst, om primärvården fungerade. Men där är det också brist på pengar och resurser.

Var det bättre förr?
Man hade i alla fall en helt annan syn på den sjuke. Då var inställningen att man skulle göra allt vad man kunde. Så ser det inte riktigt ut i dag. Jag sitter i patientnämnden och under åren har bemötandeärenden ökat. Om jag som patient kommer till doktorn ska jag inte behöva höra en sjuksköterska fråga "när sket du sist?" Och värre saker än så. Jag vet inte om det här beror på stress, bristande vilja eller ren okunskap. Jag tror att man inte värderar den som kommer. Man vill bli av med dem så fort som möjligt. Det är tråkigt.
Många behöver få prata ut om sina problem, om det är huvudvärk eller ont i magen. Det kan ju vara något allvarligt. Och då kan man inte bara säga, gå hem och ta tabletter så får vi se om det går över.
Ibland kan det kanske bara vara psykisk oro. Jag minns en farbror som kom till akuten rätt ofta. Det var på den tiden man kunde komma till akuten. Han var änkling och hade en son som hade dött. Han hade ont både här och där. Det visade sig att hans problem var oro och vi ordnade så han fick komma till S:t Lukasstiftelsen på samtal. Det blev väldigt bra.

Du sitter även i omvårdnadsnämnden.
Ja, och där är det också brist på pengar. Jag sa till Vivi-Anne Sundqvist att jag önskar att jag var pojken med guldbyxorna och få dela ut pengar. Jag tycker att de gamla ska ha det bra hemma. Nu får de städat var tredje vecka när det ibland skulle behövas två gånger i veckan. När jag sa det skrattade de så de dog i nämnden. En del kan spilla saft och fil. Sen går dom och kladdar i det med filttofflor och springer runt. I tre veckor! Man måste se till olika behov.
Och jag förstår inte varför hemtjänsten inte får göra saker, som att ta fram en mopp och torka golvet. Ändå betalar folk ganska mycket pengar för att en människa ska komma. Det blir fel när man inte ska kunna få hjälp att sätta upp gardiner eller få fönstren putsade.

Du är sosse!
Ja, man är född sån.

Inför julen, vad skulle du vilja?
Att alla ska få ett mål mat. Att vi delar med oss av allt överflöd. Vi måste lära oss att tänka om.

Vilka ger du julklappar?
Familjen förstås. Min man och jag är också larviga och ger varann en julklapp. Jag har också en väninna och vi träffas alltid ett par dagar före jul och byter julklapp. Då fikar vi och har en mysstund för oss själva.
Sen går jag till några tanter och önskar god jul, kanske med duschshampoo eller en liten julblomma. Jag har litet larv för mig. Men det är väl omtanken som räknas.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44

Mer läsning

Annons