Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En Annette på egna ben

Annons

Äntligen, får man lust att utbrista. Äntligen har Annette Segerberg gjort det som hon kan, det som hon ska, äntligen är det som visas bara hennes. För jo, tidigare har influenserna blivit väl tydliga – Almska böjda huvuden, Autioska hästar – om det berott på osjälvständighet eller att hon var sist in på Hönshuset låter jag vara osagt. Inte dåligt, bara alltför tydligt.

Men nu har det hänt nåt, det syns redan på vernissagekortet, ett kraftfullt fantasilandskap där Annette Segerbergs egna former lurar, växer, lyfter ur en mättad, skrattande, men hårt hållen, färg.

Och utställningen i Staffans kyrka fortsätter i samma stil; sammanhållen fin – tillika spännande, kontemplativ – tillika livfull. Utan kringelikrokar och inga blinkningar – jo, skulle vara en häst då i ”Springaren”, men den faller fint in i sitt eget till slut.

Vad är det som hänt? tänker jag mellan Annette Segerbergs intensivt turkosa målningar på södra väggen.

Är ämnet henne särskilt kärt, eller fyller kyrkorummet ett speciellt ”hål” i hennes uppdrag?

Inte vet jag, men det funkar, som det funkar!

Men även om de myllrande målningarna är prima så är det de mindre föreställande som imponerar mest, det är det symboliska fiaspelet ur sitt dunkel vars insatser berättar om vinst och förlust – hjärtat, hemmet, huset – eller ”Nattfjäril” trotsigt satt på en av de runda pelarna i kyrkosalen eller porträtten i sin säkra skörhet, ”Tjärnen” är som en tolkning av Nick Caves och Kylie Minouges video till ”Where the Wild Roses Grow”, de väl avvägda ansiktena liksom i vardande, Janus- diton som vänder sig åt alla håll, linjer som kan tas för något helt annat– och missa inte de små målningarna alldeles vid kyrkodörren!

Sommarens utställning på Staffans är – tillsammans med nåt så väsenskilt som Nina Ericson/Östmans foton för ett tiotal somrar sen – den mest överraskande jag sett här.