Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En av årets mest omtalade filmer

Annons

En man jagas av blodtörstiga hundar. Det är en återkommande dröm. Hundarna är alltid 26 till antalet, lika många som mannen dödade under sin tid i israeliska armén, under invasionen i Libanon 1982. Han ville inte skjuta på människor, så det blev hans lott att döda hundarna som skällde när soldaterna gick in i byar för att gripa motståndsmän. Nu är hundarna tillbaka för hämnd.

Berättelsen får den israeliska regissören och animatören Ari Folman att tänka tillbaka på sin egen tid i armén, på invasionen av Libanon. Varför har han inga minnen från sommaren 1982? Vad gjorde han, vem var han? Han befann sig bara några hundra meter från lägren i Sabra och Shatila, platserna för groteska massakrer på palestinska flyktingar – varför kan han inte minnas?

Israeliska ”Waltz with Bashir” är en av årets mest omtalade filmer och en av de mest prisbelönade. Den är till exempel första animerade att nomineras till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, samma klass som den vann på Golden Globe-galan.

Den är också en av de vackraste filmer jag sett, en film där animation i drömlika scener blandas med exakt utvald musik och skapar en stämning smaksatt med melankoli, skräck, skam och sorg.

”Waltz with Bashir” lyckas, just genom att vara animerad, skapa en gastkramande dokumentär känsla av kriget; stål i rörelse, absurda krockar mellan normalitet och avgrund, barnsoldater, kamrater som exploderar i blod.

Den är en berättelse om överlevnadsstrategier, om hur vanliga människor kan begå, understödja och/eller passivt acceptera fasansfulla övergrepp – och hur de efteråt kan leva med sig själva.

Filmens brister ligger på ett annat plan. Mitt bland de bedövande vackra bilderna finns ett hålrum som aldrig fylls, en frånvaro av bakgrunder, av sammanhang, av politik. Det är svårt att bortse från filmens lätt koketta drag. Folman ställer trots allt fler frågor om sin egen person än om kriget.