Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En befriande Wernström

Annons

Han bär fortfarande sin eleganta hatt. Litet lätt på sned, liksom stukad till ett leende som tydligt signalerar att bakom allvaret finns det alltid tid för ett gott skratt, en kvickhet eller snabb och vass replik. Samtidigt arbetar Sven Wernström oförtrutet vidare. Över hundra böcker har han skrivit. Idealen är oanfrätta och intakta.

Förnuft och sanning, kunskap och rättvisa är och har alltid varit hans ledstjärnor. Han håller fast vid tanken att samhället ska utvecklas mot ökad jämlikhet och en demokratisk socialism som inte gör skillnad mellan människa och människa, där ingen ska berika sig på andras arbete. När de många villigt har krökt rygg och svängt – snurrat som gnisslande vindflöjlar och okritisk följt rådande vind – har Sven Wernström bevarat sinnet kallt och sett igenom tidens dimridåer av dårskaper och ytlighet, intellektuell och politisk förflackning.

Det är befriande. Trendnissar går det tretton på dussinet. Och därigenom uppstår den paradoxala effekten att det är Sven Wernström som framstår som framsynt och mer anpassad till den tid som är vår än de många som välanpassat följt med strömmen utan att längre tänka själva och än mindre tänka kritiskt. I sin nya bok ”Tusen år efteråt” har Sven Wernström valt att förlägga handlingen just tusen år i framtiden.

Platsen är ett mer eller mindre ödelagt Stockholm. Det är tiden efter det stora kärnvapenkriget. Dessutom läcker atomsoporna – slutförvaringen var inte så slutgiltig och säker som det hävdades – så de få överlevande är tvingade att bära en sorts klockor där den uppfinningsrike Utor har monterat in enkla Geigermätare.

Genom att låta en lärare och det lilla samhällets historiker som heter Bori, son till Utor och Frea, bli något av huvudperson kan Wernström på ett osökt sätt ägna utrymme åt att i ett svart satiriskt och starkt kritiskt ljus måla upp vår samtid och göra tillbakablickar mot allt det oförnuftiga och skändliga som händer i dag.

Sven Wernström skriver alltid med en bestämd avsikt. Den svenska arbetarlitteraturens livskraftigaste strömning har alltid bestått av romaner med tendens; litteraturens uppgift är aldrig enbart att roa eller underhålla för stunden. Den vill mer, avsevärt mer.

I den traditionen skriver Sven Wernström, och i ”Tusen år efteråt” kritiserar han de mest grundläggande och iögonfallande orättvisorna – kanske kan man kalla dem förnuftsvidrigheter – genom att bland annat beskriva arbetet med att skapa ett museum ute på det som i dag är Riddarholmen som ska visa hur det var på 1900-talet (som i framtiden kallas för antingen ”Teknikexplosionens århundrade” eller ”Mördarnas århundrade”).

Att i en dystopi skapa en spirande utopi – att i en mörk och minst sagt svår framtid låta ett rättvisare, enklare och öppnare samhälle börja växa fram ur spillrorna och ödeläggelsen – är ett effektivt och inspirerande sätt att med envis optimism bekämpa den förlamande pessimism som sprider sig som ett tankegift i vår tid.

Sven Wernström har varit verksam på heltid som författare under snart ett halvsekel, alltsedan den dag då han som nästan fyrtioåring 1964 lämnade arbetet som typograf på Aftonbladet. Men debuterade gjorde han redan år 1945 med äventyrsboken ”Falkar på jakt”.

I den intervju som avslutar ”Tusen år efteråt” ger han följande uppmaning till de som i dag bär tankar på att börja skriva:

”Jag har bara gått åtta år i den gamla folkskolan och ett halvår på folkhögskola, men ändå skrivit massor med böcker. Alltså: Läs mycket! Skriv jämt!”

Crister Enander