Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En dörr ut mot världen

Den algeriske författaren Salim Bachis roman ”Döda dem alla” är ett försök att tränga in i en självmordsbombares tankevärld. Kristian Lundberg har läst en bok som förändrar sin läsare.

Den spanske mystikern och teologen Johannes av Korset skrev om ”Själens dunkla natt” – vilket också kan beskrivas som ett slags inre tillstånd innan det fullständiga avgörandet äger rum. Funnen eller förlorad. Allt vilar i mörker och än har morgonen inte kommit och uppenbarat de fördolda sanningarna. Allt är lika möjligt som omöjligt.

Författaren Salim Bachi skriver i romanen ”Döda dem alla” om just denna natt, men förlägger den vid ett slags nollpunkt i samtiden som det är omöjligt att inte förhålla sig till.

Han låter oss stiga in i medvetandet hos en av självmordsbombarna som kom att kapa ett flygplan, en Boing 767, och styra det in i World Trade Center. Bachi skriver: ”men Gud hade glömt bort honom. Gud hade övergivit honom som en liten pojke i en mörk svart kammare där lite av det ljus han snart skulle vara berövad, sipprade in genom dörrspringan/…/”

Det är ett fasansfullt sista dygn. Allt står och väger mellan tomhet och fullbordan. Verkligheten: Hotellrummet, promenaden hem från nattklubben, kvinnan som vidrör hans nakna kön – allt är kulisser. Det är i stället en pågående inre kamp som skildras, där huvudpersonen kastas mellan raseri, vanmakt, förtvivlan och hopp. Men ingenting kommer att förändras. Morgonen kommer och biljetterna som skall föra honom in till det flygplan som han snart skall kapa vilar fortfarande i fickan. Det är den sista natten och han låter minnet röra sig fram och tillbaka – och han berättar en saga för den kvinna som han träffade på nattklubben, en kvinna som både fascinerar och äcklar honom på samma gång – för så är det: På ett plan representerar hon livet och vad annat kan man göra än just hänföras och förtvivla.

Vid belägringen av Beziers i södra Frankrike 1209 vägrade invånarna att lämna ut de katarer som fanns i staden. Innan katolikerna gick till anfall ställdes frågan till stadens påvliga sändebud hur man skulle kunna särskilja goda katoliker från avfällingar och det var då han svarade: ”Döda dem alla, Gud kommer ändå att känna igen de sina.” Det är också den platå som huvudpersonen vilar på. Han ansätts av sitt samvete. Han kommer också, genom sin handling, att döda dem alla. Onda som goda, men förtröstan ligger just i detta det absurda – att Gud kommer att känna igen de sina.

Bachi har byggt upp sin korta intensiva berättelse närapå som ett klaustrofobiskt kammarspel, ett rum som långsamt töms på syre – och genom hela texten löper Koranens ord. Det var länge sedan jag läste en så avgörande och viktig bok som Salim Bachis ”Döda dem alla” – inte minst för att den försöker att förstå, den försöker att skapa ett sammanhang.

Man kan säga att Bachi försöker att öppna dörren ut mot världen och släppa in en smula syre i det stängda nattsvarta hotellrummet där allt redan är för sent.

För mig har det varit en avgörande läsupplevelse.

Kristian Lundberg