Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En gefleskeppare i världslitteraturen

/
  • Sandemose, till höger, med sin skeppskamrat Carlsson, ”en förtvivlad och skummande skorpion”, i Rönne 1916.  Ölandstjejen Tora jobbade i London när Carl hittade henne. Foto från London ca 1898. Carl Johanssons ”Gyda” vid Brynäsvarvet 1917, kanske skymtar Henry i aktern. En ung Harald Lindberg målade ”Gyda” 1918 och hade nog seglat med henne. ”Ragnar” var enligt Sandemose ”ett spökskepp bemannat med avskum”.

På Gustaf Reimers foto av ett barkskepp vid en av pirarmarna på Brynäsvarvet ser Inre fjärden ut att vara rena sommaridyllen. Om Reimers vänt kameran åt andra hållet hade han kunnat visa oss ett kaos av fartyg på slipen och vid utrustningskajen och kanske ett helt gäng varvsjobbare.

Annons

Erik Brodin hade köpt varvet 1915 och använde det både till reparationer och nybyggnader. I augusti 1917 sjösattes den tremastade skonaren ”Fenja” och hon följdes sen av de nästan identiska ”Kolga” och ”Sonja” och 1920 av den märkliga ”O A Brodin” som hade två ångturbiner som drev två generatorer som gav el till två stora elmotorer.

Erik Brodin hade bråttom och redan 1913 hade han beställt fem nya ångare från Fredriksstads Mekaniska Verkstad och när kriget börjat ytterligare nio. Han lät riva sin fars gamla träslott på Norrlandet, Marieberg, och bygga den massiva stenborg som står där idag.

Bortåt 300 man slet hårt på Brynäsvarvet under sin högste chef, Erik Brodin. Här fanns plåtslagare, smeder, maskinarbetare, svarvare, filare, nitare, diktare, montörer, timmermän, utslagsmän, modellsnickare, tidskrivare, förmän, mothållare, hantlangare, elektriker och nagelvärmare. De sistnämnda hade kanske rentav det hårdaste jobbet av alla. De kallades ”nagelapor” och de skulle värma nitar tills de glödde och med tänger ta dem till nitgänget. Helge Westerberg som blev en trotjänare på varvet var en av de blott fjortonåriga nagelaporna sommaren 1917. Alla kallade honom för ”Pysen”. Han är med på fotot från mallvinden 1956 i min bok ”Inte bara en skepparhistoria”.

Förmännen kunde tilltalas med sina riktiga efternamn men annars befolkades varvet av exotiska figurer som ”Zigenaren” (Edvin Landén), ”Getingen” (Erik Pousette), ”Tomten” (Viktor Fernqvist), ”Storsmeden” (Karl Erik Hoffman), ”Skomakaren” (Per Westerlund), ”Paltbröd” (Anders Björklund), ”Pann-Anders” (Fredrik Andersson) osv, osv.

Det tog mig flera år att lista ut vad det var för ett fartyg som Gustaf Reimers porträtterat. Det är ett ovanligt litet barkskepp och ser ut som ett norskt bygge men en nyckelfråga var vilket år det kunde vara. Två stora vita oljecisterner skymtar borta vid Fredriksskans. De kom redan 1912 så fotot kunde vara ända från åren före första världskriget när barkskeppen fortfarande var vanliga i hamnen. Efter kriget blev de sällsynta. Under åren 1918 - 1924 var det bara sex svenska barkskepp som besökte Gävle: ”Christine”, ”Aalto” och ”Franz” under 1918 och ”India”, ”Jonstorp” och ”Dagmar” under 1920 och inget av dem såg ut så här.

Att fotot skulle ha tagits under kriget trodde jag mindre på eftersom skeppet inte var neutralitetsmålat. Nåja, det låg kanske vid varvet för att få sina gula och blå flaggmarkeringar i för och akter. Ibland lät man också texta ”SVERIGE” och namnet med stora bokstäver på skeppssidan. Namnskylten vid aktern var kort och jag hade bara sex misstänkta på min lista: ”Selma” från Skillinge, ”Gerda” och ”Gyda” från Kivik, ”Flora” från Wäddö, ”Argus” från Bergkvara och ”Alma” från Karlshamn. Den sista trodde jag mest på men hittade ingen bild av henne som var skarp nog för att se om hon hade ett stävornament som på Reimers foto. Museet i Karlshamn hade inte en enda bild av den lilla barken.

Så en sommar för elva år sen såg jag ett liknande foto i den gamle gävlesailorn Henry Johanssons album. På den bilden fladdrade vimpeln på mesanmasten och visade de tre första bokstäverna i namnet: GYD. Det var alltså Henrys faders gamla ”Gyda”! Hon var byggd i Porsgrund i Norge 1877 och förmodligen döpt efter Harald Hårfagers hustru. Hon hade lovat gifta sig med honom när han erövrat hela Norge och han i sin tur att inte klippa sig förrän han lagt under sig allt. Det här var mer än tusen år innan man hittade oljan. ”Gyda” hade 1898 fått sin hemmahamn i skånska Kivik.

Det var från Kivik som Carl Johansson, Henrys far, köpte henne i mars 1917 för 40.000 kr. Det var mycket pengar för en läckande fyrtioårig skuta men fartygspriserna ökade i takt med att allt mer tonnage sänktes av minor, bomber och ubåtar. Carl Johansson ägde sex fyrtiofjärdedelar (6/44) men betraktade henne som sin. Huvudredaren M Broms bodde i Stockholm och följaktligen var ”Gyda” registrerad där och inte i Gävle.

”Gyda” kom hit den 3 juni 1917 i barlast från Raumo och togs upp på slipen på Brynäsvarvet. Hon mättes här den 8 och 9 juni och skeppsmätaren Ernst Larsson fick ihop 262 nettoregisterton. Hon anmäldes till avsegling den 3 juli och kom förmodligen iväg ungefär då men av någon anledning finns hon inte med i journalen över avgångna fartyg. Från Henrys sjöfartsbok vet jag att man fortsatte till Stockholm och sen anlöpte flera östersjöhamnar innan hans far i slutet av november lät lägga upp henne i Furusund över vintern.

Hon var ett av de minsta barkskeppen i Sverige på 1900-talet. ”Gerda” från Kivik var ungefär lika stor men ”Hera” från Vitemölla var ännu lite mindre och mätte bara 232 nettoregisterton. Briggen ”Gerda” ansågs vid sekelskiftet 1900 vara på 211 nettoton men 1912 lyckades hennes nye skeppare Assarsson pruta ner det till under 200 för att spara några kronor på hamnavgifter.

Carl Johansson är den ende gefleskeppare jag hittat i världslitteraturen. Han var befälhavare på skonerten ”Ragnar” som den sedermera författaren Aksel Sandemose mönstrade på i Aalborg i mars 1916. Han hade alldeles rätt om ”Ragnar”, skutan var upprutten och hade varit fullkomligt livsfarlig även i fredstid:

”Den sög i sig vatten som en trasa. Det väsentliga arbetet var vid pumpen, och jag blev satt till det, jag pumpade halva Östersjön genom skutans ruttna plankor och överbord igen. Ett fnask var ombord som kocka, hon delade koj med skepparen och hängde sina smutsiga byxor till tork över soppgrytan. Det söps mycket och svinaktigt, hytten var evigt nersölad av spyor, sprit och urin. Maten var rutten, besättningen rutten, skutan var rutten och härjad av väggohyra, löss och loppor i legioner. - - Skepparen var ett svin och styrmannen dummare än farbror Fredrik. De söp och slogs och bedrev sadism med kockan så att hennes klagotjut nådde lång väg över Kattegatt. Ragnar var ett spökskepp bemannat med avskum.”

Så skrev den förre sjömannen Aksel Nielsen i den självbiografiska bok som blev hans stora genombrott, ”En flykting korsar sitt spår”. Det är här han samlade ihop budorden som blev Jantelagen och där det första lyder: ”Du ska inte tro att du är något”.

Sjömannen som korsade sitt spår hade inte helt fel om skepparen, denne var en riktig hårding. Carl Johansson var född 1872 och hade arbetat på Bomhus varv och han trodde nog att han varit med och byggt varvets sista fartyg, barkskeppet ”Svea”, för i sina minnesanteckningar skriver han att hon gick i sjön 1885. I själva verket var det fem år tidigare och då hade han nyss börjat skolan. Han gick ut 1890, efter vad jag sett med barkskeppet ”Orient”, och rymde i Australien och sen var han timmerman på engelska fartyg i oceanfart under resten av 1890-talet. Skeppare Fernell på ”Orient” kan ha slängt en saltstänkt svordom efter rymlingen men sen fick han högsta betyg av skepparna vid varenda avmönstring. Jag har sett hans ”Certificate of discharge”. Under någon av resorna träffade han ölandstjejen Tora i London och tycke uppstod. Och mer än så. I januari 1899 födde hon en liten sjöman som döptes till Charles Arthur och alldeles före det nya århundradet lämnade hans fader den engelska handelsflottan.

Aksel Sandemoses son Jørgen skrev för några år sen ”Flyktningen Aksel Sandemose - en biografi” där han visar upp sin far som fullblodsegoist och ansvarslöst fyllesvin, en komplett livslögnare. Minst en norsk kritiker har kallat det för ett fadermord. Jørgens brorsdotter Iben hade redan år 2000 gett sin bild av dansken från Jante som blev norsk riksbuse, ”Ugler i Sandemosen”. Men jag är nästan säker på att hans skildring från ”Ragnar” är sannare än den som kan rekonstrueras från arkiven.

Henrys uppgörelse med sin far var av en annan sort. Som pensionerad tullare på Styrsö började han bygga modeller av faderns skutor men också av många andra. Knut Strömberg och jag hade tänkt göra en utställning av modellerna på Knuts ”Galleri Gamle Gefle” men plötsligt vaknade någon till på Länsmuseet och befriade oss från en massa jobb. Sommaren 1982, två år efter Henrys död, visade man fyrtio av hans modeller, ”Så länge skutan kan gå - en utställning om båtmodeller”. Museet köpte tretton modeller med gävleanknytning och åtta visas en trappa upp i ”Gyllene tider”. Längst inne i hörnet står modellen av ”Gyda” och man bör särskilt lägga märke till att Henry inte glömt bort vindpumpen. På fotot syns den framför aktermasten, fast utan segel på väderkvarnsvingarna. Sådana här fartyg kallades på engelska för ”onker-barques” efter det plågade ljudet från vindpumpen: ”Onk, onk, onk”.

Aksel Sandemoses huvudfiende på ”Ragnar” var inte skeppare Johansson utan den något år yngre ”Jumbo”, en ”spetälsk” som aldrig tvättade sig, en ”sneglande tjuvsjäl” och lögnare med oljig blick som en råtta och med en röst som var som elakt lukt och öron som vingarna på en fladdermus. I Rönne stal han kläder och pengar från kamraterna i skansen och tog en båt till Köpenhamn men där greps han av polisen som skickade tillbaks honom till Bornholm och rättvisan.

Sandemoses skildring röjer en viss beundran för skeppare Johansson som i Rönne hade ingripit när Jumbo och de andra ägnade sig åt fylleslagsmål ombord. Jumbo hade fått Aksel att trilla i det kalla vattnet och skepparen grep Jumbo, någon skar hål i hans byxor och han blev pryglad i sin nakna ändalykt.

Ingvar Henricsson

Annons