Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En IKAROZ på starka vingar

Nä, det här blir ingen recension, fast det borde.

Men vad GÖR man när man har möte med en IKON: IKAROZ.

– Äh, det dääär, säger han, ler lika trött som road.

Annons

Ja, inte vet jag men varenda graffitimålare nära mig, hur hardcore de än må vara, skulle ha svårt att gå förbi IKAROZ, som nu ställer ut på Galleri Nödutgång i Gävle. Ödmjuk, kan man tro, tänker jag, men inte alls, tack och lov: Den som möter IKAROZ måste ha tid, det är som att trycka på en knapp, han kastar sig utan munskydd mellan ämnen och städer, lagliga väggar och tågbombningar, Stockholm och Umeå, egenkärleken till målandet (”det är bara jag och ateljén, du vet”) och ett dissande av viss, uteslutande ute målad, Gävlegraff...

Jag som är tveksam till lagliga väggar som alltings frid och fröjd, undrar över hans tvärsäkerhet.

– Självklart, säger han. Självklart ska vi ha lagliga väggar, en i varje stad – minst! Varför ska allt generera pengar? Varför vi ha fotbollsplaner, men kidsen inte få testa sig på en vägg?

Han rycker på axlarna. Spänner ögonen i mig, men säger att utmaningen ligger i teckningen.

– Det är allt för tecknandet, förklarar han. Det är därför jag gör det här, det var därför jag blev målare, även graffitimålare. Inte som min kompis Ruskig och andra, rena färgonanin, du vet, hehe. Alla kan lägga på färg, det där färgboostanet, som om färg kunde ursäkta det mesta, men ingen dålig teckning kan vinna på det.

– Färg är en fråga om att behaga, inte övertyga.

Han anser att mycket graffiti var sådan i början, bara den var färgglad så gillade folk det även om stilen var kass....

–  Det hjälper ju inte att ha de finaste kläderna, man måste kunna dansa också.

Varför använder du färgen då?

– För att synas, förstås, fast egentligen är det här jag.

Vi hamnar framför en av utställningens större målningar, ur en grå tegelstensliknande vägg står en dov figur, ett argmoln svävar över hjässan.

– Här blandade jag grå tusch, för att det skulle likna blyerts. Jag gillar det där, gråskalan. Färgen kan vara kul, spännande, men är bara ja, bonus, typ. Och i den här, här borta, har jag ändå en, två, nej, tre... svart också...

Det är väl ingen färg...?

– Jodå, för fan... Dessutom är det ett jävla jobb att färglägga!

Han skrattar och plockar fram sina skisser på datorn. Det är inte för intet IKAROZ är den som formgett skisserna i en ny bok åt streetartförlaget Underground Productions. Hans skisser är utsökta, noggranna och finurliga, målningarna dess fulländade form.

Den som sett en IKAROZ, kommer sedan att känna igen alla hans målningar. På Egenart finns de nu, ett underbart gäng målningar och en av de rödaste jag sett, toppad med ett typiskt IKAROZ-ansikte, fintecknad mosaik och en mental urladdning som sitter i hela kroppen.

Han plockar med skisserna och säger att den gudomliga inspirationen bara är bluff, likaså drogerna som sporre – ”ett glas vin är ok, men jag vill vara påkopplande, inte avkopplande!” – i nästa sekund sågar han 90 procent av alla illustrationer i tidningar och tidskrifter:

– Bara för att en begåvad snubbe som hette Jockum Nordström kunde, kommer inte alla efterföljare till taskiga tecknare undan med det. Det blir en trend, att teckna ”fult” eller naivt, något inte alla behärskar!

Han har sagt att hans arbete lika mycket är ”att dra ett streck som att låta bli”. Men hur kommer hans egna teckningar till? Han vet inte, säger han.

– Nej, faktiskt inte. Det är rena överraskningen. Jag jobbar så, nu är det bra eller nu är det nog, det är inte lätt att veta. Men jag jobbar hela tiden, går till ateljén varje dag, under många år hade jag som regel att bli färdig med en målning på en dag, annars var den ingenting att ha.

– Jo, jag är rätt snabb. Men samma skisser kan dyka upp i olika sammanhang...

I dag beskriver han sig eget spraymåleri som lika delar snabbhet och meditation, i början i mitten av 80-talet överrumplade graffitin honom totalt, han var liten plutt i Husby utanför Stockholm och plötsligt fanns hip hopen och dess målningar överallt.

– Det var så självklart, säger han. Rörelsen kom underifrån och alla kids höll på, vi skrev våra namn överallt. Så flyttade vi till Umeå och det blev hårdrock i stället...

Hårdrock?!

– Ja, det var katastrof, värst var det i 6:an, jag var ett riktigt hårdrockskid... Men sen visade en engelsk bildlärare på högstadiet mig en bok med målningar från New York: Där var det! Och sen fick jag måla väggen i uppehållsrummet, men inte med spray – med pensel!

Gymnasiet låg närmare Umeå och där fanns flera likasinnade, de började måla ihop utomhus. Och levde rövare, säger han i dag.

– Ja, vi var kickers, härjade på stan. Men måleriet fanns alltid där och sen kom Staffan Jacobssons graffitibok på 90-talet och vi stack till Stockholm och kände oss som bönder. Jag minns hur jag träffade en gammal kompis och när jag var stolt över två målningar i Umeå, så hade han gjort 400 tåg...

Men, säger han, crewet i norr hängde ihop, lärde känna varandras stilar och jobbade sakta och han liknar dem vid en buljongtärning, outspädd, koncentrerad. De kallade sig Norrlands Guld...

– ...och vi kunde måla! Det såg vi när vi kom till Stockholm. Vi hade jobbat ihop så länge och vi ville höra till de bästa, i Sverige eller i världen, det var liksom toppen eller ingenting.

I dag är det han som är lärare på workshops och annat, fast några konsthögskolestudier blev det aldrig – ”jag var inte tillräckligt duktig, eller formbar, kanske, hehe” – och i dag sörjer han det inte:

– Jag känner dem som kommit ut efter fem år och kliat sig i huvudet: Och vad ska jag göra nu, ta ett jobb eller fortsätta med det här? Eh, vad var det då för mening med att dra på sig hundratusentals kronor i studielån?!

Nej, då fortsätter han med sitt jobb underifrån och tar hellre ett tillfälligt jobb som kock (han är utbildad) på nåt daghem, men säger upp sig när längtan till konsten rider honom för hårt.

– Jag älskar ju att jobba och jag klarar mig. Men det får inte blir för mycket plikt, jag måste få bestämma själv, måla och resa. Senast målade vi ute i Spanien och poliserna kör upp bredvid oss och vi tänkte nu är det klippt, men när de konstaterade att vi hade sprayburkar och inte kofötter att slå sönder fönstren med körde de bara där ifrån, kan du fatta?!

Nej, faktiskt inte. Men utställningstiteln här då? I’m not a storyteller?

–...I’m just a graffitiwriter, fyller han i. Näe, men hitta på storys, du vet, det vill ju så många andra i den här branschen. Jag är rätt bra på punchlines, bullshit, som jag smyger in i målningarna. Jag gillar bara att hålla på med det här, med bild och om bilderna berör, det duger ganska bra.

– Men det där är ju ert jobb, ni konstrecensenter, det är ju ni som är verkliga story-tellers!

Han funderar, utan att få någon fråga, på vad som driver honom, egentligen, förutom rastlösheten, snabbheten, envisheten igen, en del letar en helhet eller nåt, IKAROZ målar för att han inte kan andas annars, säger han:

– Så är det, jag kan inte leva utan det här. Det är som med barn, där man har konstaterat att de kan dö om de inte får beröring som mycket små. Det här är min beröring.

Och så säger han att han nog kan ha en släng av ADHD, positiv ADHD.

Vad är konst, säger jag, eller var går gränsen för vad som är konst?

– Å, ingen aning, en känsla, säger IKAROZ. Som kärlek. Och när man lär sig det, den dagen ska man dö.

Jag frågar om graffitins död eller liv i utställningsrummet och han säger att det där är en så tröttsam diskussion, att streetfrågan kan bli väl uttjatad:

– Jag har inga problem med att jobba parallellt, när jag ställde ut i bergrummet på Söder i Stockholm, det de stängde sen, så hade jag dagarna innan varit ute och sprayat precis samma motiv ute, det blev sanerat direkt förstås. Men fan, vad tror de att jag sitter på gatan och jobbar?!

Han lovar att göra nåt mindre på plats i Nödutgång, en vit yta är redan inspanad, men ”showa” är ingenting han gör varken för reportrar eller fotografer.

Samtidigt tycker han att man får ro fan i land när man nu tagit honom i båten...

– Ja, det är på tiden att det hände nåt på Konstfack!

Graffitikonstnären NUGs ärende blir inte polissak fick vi veta i dag, vad tycker du om hans verk?

– Jag tycker det är fett! Men där blev det nog för mycket gata för etablissemanget. Men där har du en ikon, NUG, en ogripbar snubbe. Snacka om att vara en produkt av sin gatumiljö!

Graffiti är egentligen inget märkvärdigare än vanlig folkkonst, anser han, man kan göra hur dåliga grejor som helst, alla får synas...

– ...men ok, det finns ett regelverk i det och om du taggar, gör det funky och inte ger upp, till slut blir det uppmärksammat och du blir duktig. Som jag, jag är punktlig, pålitlig och levererar alltid!

Han skrattar och säger att han har en (frilans)firma nu, sen sex år tillbaka. En fotografkompis från Uppsala dyker upp på Nödutgång och bekräftar att så är fallet.

Men du som inte är rädd för att ställa ut på gallerierna, du borde ju kunna göra en massa kosing?

– Jag jobbade med en gallerist ett tag och han var väl ok, men näe, ingen uppenbarelse för mig, jag måste vara självgående. En manager skulle vara bra, jag ser mig lite som en cirkus, en enmanscirkus!

OK, graffitins framtid då?

– Den är död! I alla fall de roligare delarna av den, graffiti i dag har förvandlats till en actionsport utan uttryck.

Och nolltoleransen – vem vann?

– Ingen. Det kommer alltid att finnas de som tror att de kan bestämma över det offentliga rummet och det kommer alltid att finnas en klick ungar som fuckar upp systemet.

Jag glömmer fråga det som jag aldrig frågat honom, varför det blev just IKAROZ, ni vet uppfinnaren Daidalos son som störtade med vaxvingarna för nära solen men som ändå blev hjälte, men kommer att tänka på den där bisarra buljongtärningen igen. Finns det inte något vaxlikt, obändigt, icke smältbart där?

Nästa stopp för IKAROZ blir Roskilde där han ska måla i tio dagar för gratis mat.