Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En irriterande håglös (golf)människa

Han har egentligen ingenting att klaga på. Livet rullar så sakta på i sina invanda spår.

Annons

Han är å andra sidan inte speciellt nöjd heller. Det är som det är. Han är medelålders, lätt uttråkad och på senare tid har en återkommande vantrivsel börjat sprida sitt gift i hans sinne. En stor tomhet – likt ett mörkt hål i bröstet – har börjat övermanna honom.
Efter förra årets sommarhetta har hon fått nog av svettig asfalt och stillastående luft mellan ångande husväggar. De bestämmer sig för att hyra en stuga. Eller rättare sagt: det är hon som bestämmer att de ska hyra en sommarstuga. De åker runt och letar. De är ute i god tid och hittar till slut den lilla röda drömstugan, men bonden kräver att de hyr den för en längre period.
Inne i stugan står en gammal golfbag med ett komplett Ping-set. Det har hunnit passera över tjugo år sedan han slutade spela golf. "Golfbanan ligger bara tre kilometer bort", säger bonden Torsten Andersson och skapar därmed upptakten en serie av ödesdigra händelser.
Så trots att han till hela sin läggning är en typisk innemänniska, trots att han inte tycker om sommaren och helst undviker alla former av utomhusaktiviteter, börjar han spela golf. Spelandet tar snabbt upp alltmer av hans tid och tankar. Förströelsen förvandlas till besatthet.
I sin nya roman "Albatross" skildrar Hans Gunnarsson med osviklig precision och mycket svärta en mans mentala sammanbrott, och med skrämmande lätt hand tecknar han, liksom i förbigående, ett äktenskaps tysta väg rakt mot katastrofen. Mannen dricker allt hårdare under denna svarta sommar och försvinner allt längre in i en egen värld där gränsen mellan verkligt och inbillat suddas ut alltmer.
Trots en del udda och roande inslag - som grannarna som ständigt går omkring med skrikgula hörselskydd på grund av överkänslighet, oklart mot vad - är det mannen som är den självklara huvudpersonen i Hans Gunnarssons nya roman. Han arbetar "som redaktör på ett mediabevakningsföretag" och har dessutom egna skrivarambitioner som resulterar i några artiklar varje år.
Det är en irriterande håglös människa. Allt han gör, allt han tänker och upplever, tycks ske slentrianmässigt, utan eftertanke och utan minsta ansats till känslomässigt engagemang. Han är stum inombord, liksom livlös. Så på något perverterat sätt fyller den växande besattheten, de eviga timmarna ute på golfbanan, detta själsliga vakuum. Till en början har han också en idé om att han ska avslöja golfen, skriva om den ur "vänsterperspektiv . som företeelse och nymornad folkrörelse". Men golfen övermannar honom, slukar honom.
Hans Gunnarsson språk är, som alltid, svidande exakt. Varje ord bär sin egen tyngd. Och på ett suggestivt och smått smygande sätt förmår han förena det avskalade och nakna, nästan råa språket, med ett ovanligt välutvecklat sinne för psykets minsta skiftningar. Även denna gång med romanen "Albatross" visar Hans Gunnarsson att han är en våra främsta författare.
Men de långrandiga beskrivningarna av golfspelandet - romanen består av arton kapitel, och varje kapitel inleds med en beskrivning av hur huvudpersonen spelar en av golfbanans banor - skruvar betänkligt ner intensiteten och närvaron i romanen. Det verkar nästan som om Hans Gunnarsson själv drabbats av samma öde som sin huvudperson och i stället för att skapa distans och skärpa i texten har han helt övermannats av denna den uppåtsträvande medelklassens utomhusbingo.
Crister Enander
enander@kajen.com