Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En Karlfeldt redo att återupptäckas

På söndag är det 150 år sedan Erik Axel Karlfeldt föddes i Tolvmansgården i Karlbo by, Folkkärna socken, Dalarna.
I dag utkommer Stina Otterbergs ”Älska. Dricka. Sjunga. Leva. Dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt ”. Crister Enander har läst och saknar den marterade sidan av Karlfeldt, men ser en utmärkt första introduktion till skaldens diktning.

BOKEN

I denna upplösta och alltmer fragmentariska, stressiga och sönderklickade samtid då hjältar och idoler i bästa fall har en hållbarhetstid som kan räknas i månader där de skymtar förbi i flimret som fladdrar på dataskärmarna och plasmateveapparaterna, är det mycket svårt – ja, kanske rentav omöjligt? – att till fullo föreställa sig den position och den storslagna ryktbarhet en skald som Erik Axel Karlfeldt en gång intog med självklar grandezza. Hans namn var vida känt. Hans dikter lästa. De sjöngs, de spelades inte sällan i de många tonsättningar av Vilhelm Petterson Berger.

Han var inte enbart dyrkad, inte uteslutande hyllad eller uppburen av en stor borglig läsekrets och de tungt vägande skribenterna i pressen. Han var i levande livet ett orubbligt monument, en form av attraktion som närmar sig något halvt perverterat – ibland tänker jag mig honom som ett paradnummer i en kringresande utställning av egenartade människogestalter. Karlfeldt stående bredvid den skäggiga damen och barnet med två huvuden är ingen orimlig tankebild.

Men vem läser Erik Axel Karlfeldt idag? Själv återvänder jag med viss regelbundenhet till volymen med hans samlade dikter – han gav, häpnadsväckande nog med tanke på hans inflytande, under sin levnad ut endast sex diktsamlingar. Dikternas rytm och pregnans, ordens egenartade dans och den så ofta osvikliga känslan för vilken valör i ett ord som ägde störst styrka och bäst fångade vad han ville få fram, hans förmåga att slå an strängar som lätt leder till att orden öppnar en väg ner mot mer djupt liggande skikt. Där finns en mustighet och märgfullhet, men även ett mörker och en svartsyn som vittnar om andra drag hos skalden än vad den omhuldade idolbilden ville erkänna. Karlfeldt är en skald i samtiden. Hans känsloliv bär på många skikt, inte sällan medvetet dolda.

I helgen, närmare bestämt på söndag, är det etthundrafemtio år sedan skalden föddes i Tolvmansgården i Karlbo by, Folkkärna socken i Dalarna. Han hette då Axel Eriksson, sitt välkända namn tog han sig vid tjugofyra års ålder.

I dag utkommer Stina Otterbergs tilltalande och av Lukas Möllersten vackert formgivna bok ”Älska. Dricka. Sjunga. Leva. Dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt ”. Titeln och boken tar sin utgångspunkt i den kända och vackra dikten ”Sub luna”. Och det är en ovanligt välskriven och sympatisk bok som speglar en äkta nyfikenhet på dessa många en gång älskade och spridda dikter som inte minst sjöngs. Och det går heller inte att ta miste på att Otterberg snabbt rycks med av den uppburne poetens rytmiska skaldekonst. Kanske dras hon med väl mycket? tänker jag ibland under läsningen. Ty hon anammar understundom väl okritiskt den myt och i grunden falska självbild som Karlfeldt medvetet odlade och nog så krampaktigt vårdade med sådan skicklighet att den ännu kan vara svårgenomtränglig och levande.

Som utgångspunkt skriver Stina Otterberg att hon söker ett svar på frågan ”huruvida det alls går att läsa Karlfeldts dikter i dag”. Och att svaret i allra högsta grad är bejakande dröjer det inte många sidor för att få bekräftat.

Otterbergs uttalade avsikt är att inte läsa dikterna biografiskt, ett förhållningssätt hon ganska omgående tvingas ge avkall på genom att bland annat ta upp den mångåriga kärleksaffären med den gifta Aagot Lidforss. Att Karlfeldt under många år – från 1902 – levde tillsammans med sin hushållerska, Gerd Holmberg, som även födde barnen Folke, Sune och Anna är och var alltid nedtonat. Paret gifte sig först så sent som år 1916.

En av hemligheterna med Karlfeldts lyrik är att han medvetet döljer och inte sällan utstuderat elegant överhöljer vad som är självupplevt och djupt känt, vad han önskat hett och trånat efter och drömt om i dikterna. Den på ytan skenbart enklaste naturdikt kan dölja ett moraliskt bråddjup, en amorös eskapad, kval och självförebråelser. Där kan till exempel ligga en känsla av den största skam, och ett utanförskap han inte ville erkänna eller ens kännas vid. Därigenom blir dikterna levande och gripande av det outtalade, det enbart antydda och de känslostarka laddningarna. Undertexten vibrerar och berör, den tränger sig pockande på.

Nästintill all naturlyrik hos Karlfeldt är förtäckt centrallyrik. I regel är den intimare knuten till hans eget liv än många centrallyrikers självutlämnande dikter. Ofta speglas och behandlas konkreta händelser ur hans liv. Vid en noggrannare läsning – där Karl-Ivar Hildeman gjort ett storartat arbete efter Olof Lagercrantz pionjärinsats – tonar idyllen bort och fram träder i stället en människa i ständig kamp mot sitt eget svårmod och tungsinne. Man möter då en människa som led svåra kval, som alltsedan ungdomsåren ansattes av återkommande och djupgående depressioner. Dödsskräcken, fasan inför åldrandet och långvariga perioder av svårartad skrivkramp var den verklighet Karlfeldt plågades av så gott som dagligdags. Utåt förblev han likväl alltid lika äppelkindat stark och frisk, en sund natur som bars fram av alla framgångar. Inåt var han vek och sargad. Marterad och svårt hemsökt.

Varför Stina Otterberg väljer att bortse från detta avgörande drag hos Karlfeldt är inte lätt att förstå. Hon gör därigenom inte på något sätt dikterna större eller angelägnare. Tvärtom. Det reducerar och förminskar. Delar av dess komplexitet, vad som gör dem intressanta och läsvärda, går förlorat. Ändå är Ottebergs bok en utmärkt första introduktion till Karlfeldts diktning. Boken avslutas med ett dikturval och rikligt med fotografier på skalden. Förhoppningsvis kan det leda till en återupptäckt och ett förnyat intresse. Erik Axel Karlfeldt förtjänar det i högsta grad.

”Med tiden kommer han oss allt närmare”, sammanfattar Lars Forssell. ”Vi börjar känna igen oss både i hans skrytsamhet och hans skygghet, i hans förbittrade kamp och slutliga försoning. Han var ensam och arg, ödmjuk och ångerfylld, hans kärleksliv var ett trassel och hans inre liv var ofta svart som bleck.

Nog är han en av oss här i otryggheten.”

Crister Enander

Stina Otterberg

Älska. Dricka. Sjunga. Leva. Dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt

Wahlström & Widstrand