Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En lättnadens suck?

Annons

Förväntningarna var skyhöga när oppositionen skulle presentera första delen av den gemensamma politiken. Förbrödrande gester under tågturnén längs den rödgröna linjen skulle äntligen krönas med innehåll på ett så minerat område som skatterna.

Löftet om besked om ”framtiden för svensk politik” eggade, men förhoppningarna om en glimt av eftervärlden förolyckades snabbt när utspelet visade sig vara en halvljummen reträtt om fastighetsskatten.

För inte kan väl framtiden sammanfattas: en procent i fastighetsskatt på taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor, uppskovsräntan intakt på vinster över 200 000 kronor och utvidgad inkomstbegränsning, oavsett ålder. Sänkt fastighetsskatt för hyres- och bostadsrätter från 0,4 till 0,2 procent och höjd reavinstskatten för fastigheter från 22 till 23 procent.

Kanske hade Mona Sahlin högläst stycket ”Väldigt många av våra väljare i storstädernas radhusområden drog en lättnadens suck. Med en borgerlig regering behövde de inte vara rädda för att fastighetsskatten skulle knäcka deras privatekonomi”, ur Göran Perssons bok ”Min väg mina val” under tågresan och insett att här fanns poäng att plocka.

Och här hade faktiskt trojkan ett tillfälle att enkelt överglänsa Alliansen, vars vallöfte att avskaffa fastighetsskatten och ersätta den med en enhetlig avgift blev ett fiasko. Istället för att avlägsna det godtyckliga taxeringssystemet som fick varje husägare att svettas när grannens homestylade kåk lockade ett lämmeltåg av köpstarka norrmän, så kompromissades ett svåröverskådligt system fram. Och än värre, själva den borgerliga grundidén att fastigheten ses som ett hem att värna skymdes av komplicerade skattetekniska diskussioner.

Oppositionen misslyckades dock i sin ansats att skapa en rättvis boendebeskattning. Förändringarna på marginalen inom det befintliga ramverket bekräftar bara att man i den socialistiska sinnesvärlden bor bäst i det kollektiva boendet, gärna HSB-ansluten. Flerfamiljshusen gynnas, medan taxeringsvärdena blir en viktigare komponent än tidigare. Att bostadsrättsägarna ingår i ekvationen ska inte tolkas som något egenvärde utan snarare som ett taktiskt lockbete då de är betydligt fler än småhusinnehavarna.

Även som strategi att återerövra storstädernas medelklass är förändringarna misslyckade. Enligt Villaägarnas Riksförbund ligger sju av tio av de ”lyxvillor” som får höjd skatt i Stockholm. Aj då. Vad det betyder för Socialdemokraternas svaga ställning i huvudstaden borde till och med en socialiseringsfanatiker som Ohly kunna räkna ut. Hint. Någon unison lättnadens suck från storstädernas radhusområden har ännu inte noterats.