Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En närvaro att drömma om

Annons

Att Thorsten Flinck är en av landets bästa skådespelare kan nog alla som sett honom på en teaterscen hålla med om. Sedan infinner sig instinktivt tveksamheten när någon som är bra på en sak ger sig på något annat.

Själv tillhörde jag skeptikerna tills jag hade bekantat mig med Flincks album ”Vildvuxna rosor” som innehåller stundtals lysande vistolkningar. Det mest överraskande var sångrösten. Långt från skolad, men ruskigt stark och dramatisk.

Thorsten Flinck själv anser att man bara kan vara jävligt bra på en sak och att det är teatern han kan. Det må så vara. Men det förutsätter att man kan skilja konstarterna åt och i det här fallet är det omöjligt.

Med Kenny Håkansson på stabilt gitarrkomp tolkar Flinck den här kvällen på Spegeln sångerna lika inlevelsefullt och rytmiskt som när han handskas med teatertexter.

Resultatet är en närvaro som 99 procent av Sveriges musikartistelit bara kan drömma om.

De utlovade myskvällsinslagen är främst av humoristisk karaktär. Thorsten skojar friskt i mellansnacken, parodierar buskis och verkar riktigt avslappnad.

Sjunger visor av Afzelius och Taube (som han själv tycker är lite för obekymrad).

Det är en människa som äntligen verkar må bra efter många år på livets botten. Men det är samtidigt en förrädisk trygghetskänsla som råder ”hemma hos” Thorsten Flinck. När som helst rör han sig över scenen, vacklar till och vänder ut och in på ett inre som upplevt ofattbar smärta och ångest. Och stryker obönhörligt av sig en liten del av den på publiken.

Andreas Jakobsson