Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En Oates om dagen!

Annons

Jag är inget riktigt fan av dagböcker. De är lite som drömmar, till slut blir det upprepning utan anledning och övertolkning.
Men, nu pratar vi om Joyce Carol Oates, en litterär idol.
Tegelstenstjock anlände den på försommaren, dagboken, och jag sneglade, förhoppningsfullt som när jag köpte alla i Anais Nins vinröda serie på rean, eller när jag tog i Sylvia Plaths samlade. Men de var ju liksom döda, mitt förhållande till dem bitvis bordlagt.
Joyce lever. I allra högsta grad och tack och lov.
Jag kommer sent in i läsningen och sneglar också på det som skrivs, Svenskan lyriska, DN icke. Försöker läsa en bit per kväll, Oates som Dagens Vers, liksom, och det börjar med ett sabbatsår, kan vi tro det om henne, den flitigaste flitiga! Hon vill skriva en biografi, någonstans där i mitten av 70-talet är det hennes största dröm, 1975 delar hon in sitt skrivande i visioner: En ironisk och snabb, en intellektuell och en, som intresserar henne mest, mycket detaljerad, långsam.
Hon skriver en del om drömmar också. Hemsöks, till och med, m avslutar enkelt: "i själva verket är mina inre upplevelser nu ganska vanliga...inte för att jag har blivit utåtriktad: inte på allvar."
Hon läser fyra, fem böcker åt gången (det gillar jag!) men känner ändå ingen brådska och efter lite Dostojevskij och lycka (som inte går att få): "Romanförfattaren är en empiriker, en som iakttar fakta, objektivt och subjektivt 'verklighet'...han måste var på sin vakt mot den djävulska tanken att han äger eller ens kan äga den yttersta sanningen...romanen som upptäckt".
Och hon har mig fast igen, eller jag förstår försiktigheten, fast det här är ju ingen roman?
På s 115, tankarna kring identiteten, kring den offentliga Joyce Carol Oates och den privata Joyce Smith, hon var gift med Raymond Smith och genom att läsa anteckningar från 1976 förstår man hur mycket hon måste sakna honom i dag: 'Joyce Smith': det handlar om att leva med så stort välbehag som möjligt. 'Joyce Carol Oates': det handlar om att finnas i och genom och på grund av böckerna... Ens liv är ens egen sak.
Där kanske hennes romantisk-realistiska stil ligger. Kanske jag hellre hade läst dagböckerna av Joyce Smith? Eller så måste jag gå till källan, de skönlitterära böckerna... ja, den omvända källan. Dit går jag, tänker jag, och tänker lite ge upp. Men det växer, hon är dryga 40 och påtar i jorden, spelar piano, planerar resor, hushållsysslor, telefonsamtal och diskussioner, undervisar, läser Dickinson, Virginia Woolfs A Writer´s Diary, inspireras av askesen, tonfallet, skriver om de egna verken, de ännu ofärdiga, Bellefleur/Mahalaleel, Queen of the Night, Angel of light, de som är hårt arbete, oro, glädje och recensenter:
"Hemligheten med att vara författare: att inte förvänta sig att andra ska värdesätta det man har gjort på samma sätt som man själv värdesätter det. Inte förvänta sig att någon annan ska uppfatta och förstå de känslor som man själv har investerat i det man skrivit. Om man bara förstår det kommer allt att bli bra."
Vi möter hennes älskade mor och far, farmor, Cervantes, middagar & cocktailpartyn och den saknade (!) melankolin. Hon målar hus, utan att sakna en bullrig familj men utan att längta något okonventionellt liv. Hon är så vanligt annorlunda, tröstande älskvärd, Joyce!
Och det blir detaljerat, om ändå icke alldeles deflorerat. Tiden rinner ifrån mig lite och jag får plöja lite på slutet.
Och plötsligt är det Updike med hustru och Roth och Murdoch och det blir lite vanligt, trevligt starfucking, som jag ju längtat efter. På sidan 315 träffar hon Susan Sontag, bara det – "en hjärtlig, vänlig, anspråkslös och tilltalande kvinna med ett obönhörligt, dramatiskt sätt, med tjockt axellångt, metallgrått hår, uppriktigt, fårat ansikte, mörka ögon och ett vinnande leende....fast på något sätt skrämde hon mig med sin förkärlek för intellektuell strid..."
Vem skulle inte vilja bli beskriven sån? Eller att ha skrivit boken med den ojämförbara titeln "Because It Is Bitter, and Because It Is My Heart" (Bittert som mitt hjärta, 1992, som Oates slog igenom med i Sverige)
Ja, ni ser, det är bäst jag slutar här, jag kan inte sluta citera henne. JCO.


Sanna Wikström