Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En radhuslänga – 14 olika stilar

Annons

Plötsligt svängde fotografen av på fel väg. Han ville visa ett radhus i Bomhus och lät lika ivrig som vanligt.

Jag blev glad av synen och förstod min kollegas entusiasm. En lång, ganska vanlig radhuslänga från 60-talet där varje enhet hade sin egen stil. Det kändes oväntat osvenskt och uppiggande lekfullt. I alla fall för stunden. Hur det står sig i längden är förstås en helt annan fråga.

Radhusen hade olika färger, flera olika staket eller häckar och dessutom olika förstukvistar. Där fanns snirkliga allmogestilar, rakare modernt och mitt i all denna stilfrossa stod en orörd fastighet bevarad. Helt i original från 1962.

Utan att veta vad som kunde vänta satte vi igång att knacka dörr, men ingen verkade vara hemma. Utanför ett dalablått hus med fina blomkrukor blev vi kvar lite extra och då hör vi plötsligt någon innanför. En glad och hjärtlig dam med mycket solbränna tittar fram med bara huvudet och vi förklarar vilka vi är.

– Kom in, kom in! Säger damen som heter Els-Mari Szubinski. Jag ska bara ta på mig något anständigt ursäktar hon och försvinner.

– Jag köpte nya tajts härom dagen och de var lite trånga att få på, ropar hon från köket intill. Men ni får gärna komma in, jag kommer strax.

Direkt i hallen går en rak trappa upp till övervåningen. Den ger ett pampigt intryck och en känsla av att huset växer på insidan. Från altanen på baksidan kommer maken Teddy Szubinski och hälsar oss välkomna. Han och Els-Mari vill absolut bjuda på kaffe och vaniljmunkar.

– Vi trodde att ni var Jehovas vittnen, ursäktar sig Els-Mari med ett skratt. Det var därför vi inte öppnade, men jag tänkte efter en stund att ni inte riktigt såg ut som dem.

Hon och Teddy har bott i radhuset i nio år. De hade ett mindre på Trumslagarvägen tidigare, men de började känna sig instängda där och bestämde sig för att flytta. Det syns att de trivs i sitt hus.

– Det här var både den första och den sista husvisningen vi någonsin har varit på, säger Teddy. Vi hade tur för de kommer sällan ut på öppna bostadsmarknaden. De är väldigt populära och har en låg omsättning, de flesta bor kvar eller säljer via kontakter.

– Vi har helt underbara grannar och en jättefin stämning här, säger Els-Mari.

Fastigheten var blå när de köpte den. Teddy tycker mycket om färgen, men Els-Mari skulle helst vilja byta. Då skulle hon välja en mild grön ton och en mörkare röd runt fönstren. Många har byggt till en förstukvist, men det tycker båda vore onödigt.

– Däremot skulle jag gärna vilja ha så där fina runda stenar med små buskar mellan som en del har gjort, säger Els-Mari. Och nya fönster. Men det kostar massor. Lite gör vi om i alla fall. Nu har vi bestämt att vi ska byta panel på baksidan. Den ligger i söderläge och är utsatt av solen. För två år sedan byggde Teddy ett tak över altanen också. Det blev jättefint.

Båda gillar att radhusen ser olika ut på framsidan. Men för alla som bor är det baksidan som är viktigast.

Mats Sjölander bor några fastigheter nerför gatan och Els-Mari går iväg för att se om han har kommit hem. Han är ordförande i villaföreningen och han har bott i samma radhus sedan 1969. Sju år efter det att radhuset var nybyggt. När han flyttade in var hela längan brun med korrugerad plåt på tunna järnkonsoller ovanför dörrarna.

– Det såg hemskt ut, tycker Mats och skakar på huvudet.

– Från början var det inte tillåtet att ändra fasaden alls, berättar han. Men på sjuttiotalet ville folk ha mera färg och det togs ett styrelsebeslut att fyra kulörer blev tillåtna. Det var brunt, gult, rött och blått men i dag är det betydligt fler! Ett tag hade vi rosa också, men de är ommålade nu.

Mats bekräftar att grannsämjan är god. Men den har förstås haft sina turer. När önskemålet om nya färger var nytt var det inte alla som tyckte att det var lika kul.

– Särskilt de äldre tyckte inte om det, minns Mats. De var oroliga för att det skulle bli segregation.

Med tiden gick det inte att stå emot. När färgbytena väl hade börjat, fortsatte de av bara farten. Och det var inte bara färgen som byttes ut. Det var Mats som tröttnade på de nätta plåtskydden ovanför ytterdörren först. Han drömde om en gammaldags förstukvist som skyddade mer mot regn och rusk. Han designade en egen rejäl modell och närmsta grannen följde snart efter. Sen dröjde det inte länge förrän det var fler som ville ha förstukvistar.

– Men då kom ett byggföretag och lämnade offert och alla fick likadana.

Mats har gjort om sin framsida själv. Satt in ett runt fönster, målat fasaden vit, byggt ett modernt staket, lagt runda stenar och planterat växterna mellan. Han har bott här så länge att inget är sig likt sedan han flyttade in. Varken inne eller ute. Många väggar har försvunnit med åren. Från början var de fyra personer i fem rum och kök. Nu bor de två personer i två rum och kök. För att få en rymligare känsla har han även tagit bort garderoberna i hallen. Men i möjligheternas hus finns det ingen brist på utrymmen.

– En klädkammare med åtta meter stång är väl ganska bra? undrar Mats och ser nöjd ut.

Det allra viktigaste för trivseln är något helt annat än själva husen.

– Det är lugnet som är det bästa, säger Mats. Det är så otroligt tyst och stillsamt här på gatan och det är väldigt skönt.

Els-Mari och Teddy nickar och håller med.