
En radhuslänga – 14 olika stilar

Plötsligt svängde fotografen av på fel väg. Han ville visa ett radhus i Bomhus och lät lika ivrig som vanligt.
Jag blev glad av synen och förstod min kollegas entusiasm. En lång, ganska vanlig radhuslänga från 60-talet där varje enhet hade sin egen stil. Det kändes oväntat osvenskt och uppiggande lekfullt. I alla fall för stunden. Hur det står sig i längden är förstås en helt annan fråga.
Radhusen hade olika färger, flera olika staket eller häckar och dessutom olika förstukvistar. Där fanns snirkliga allmogestilar, rakare modernt och mitt i all denna stilfrossa stod en orörd fastighet bevarad. Helt i original från 1962.
Utan att veta vad som kunde vänta satte vi igång att knacka dörr, men ingen verkade vara hemma. Utanför ett dalablått hus med fina blomkrukor blev vi kvar lite extra och då hör vi plötsligt någon innanför. En glad och hjärtlig dam med mycket solbränna tittar fram med bara huvudet och vi förklarar vilka vi är.
– Kom in, kom in! Säger damen som heter Els-Mari Szubinski. Jag ska bara ta på mig något anständigt, ursäktar hon och försvinner.
– Jag köpte nya tajts härom dagen och de var lite trånga att få på, ropar hon från köket intill. Men ni får gärna komma in, jag kommer strax.
Direkt i hallen går en rak trappa upp till övervåningen. Den ger ett pampigt intryck och en känsla av att huset växer på insidan. Från altanen på baksidan kommer maken Teddy Szubinski och hälsar oss välkomna. Han och Els-Mari vill absolut bjuda på kaffe och vaniljmunkar.
– Vi trodde att ni var Jehovas vittnen, ursäktar sig Els-Mari med ett skratt. Det var därför vi inte öppnade, men jag tänkte efter en stund att ni inte riktigt såg ut så.
Hon och Teddy har bott i radhuset i nio år. De hade ett mindre på Trumslagarvägen tidigare, men de började känna sig instängda där och bestämde sig för att flytta. Det syns att de trivs i sitt hus.
– Det här var både den första och den sista husvisningen vi någonsin har varit på, säger Teddy. Vi hade tur för de kommer sällan ut på öppna bostadsmarknaden. De är väldigt populära och har en låg omsättning, de flesta bor kvar eller säljer via kontakter.
– Vi har helt underbara grannar och en jättefin stämning här, säger Els-Mari.
Fastigheten var blå när de köpte den. Teddy tycker mycket om färgen, men Els-Mari skulle helst vilja byta. Då skulle hon välja en mild grön ton och en mörkare röd runt fönstren. Många har byggt till en förstukvist, men det tycker båda vore onödigt.
– Däremot skulle jag gärna vilja ha så där fina runda stenar med små buskar mellan som en del har gjort, säger Els-Mari. Och nya fönster. Men det kostar massor. Lite gör vi om i alla fall. Nu har vi bestämt att vi ska byta panel på baksidan. Den ligger i söderläge och är utsatt av solen. För två år sedan byggde Teddy ett tak över altanen också. Det blev jättefint.
Båda gillar att radhusen ser olika ut på framsidan. Men för alla som bor är det baksidan som är viktigast.
Mats Sjölander bor några fastigheter nerför gatan och Els-Mari går iväg för att se om han har kommit hem. Han är ordförande i villaföreningen och han har bott i samma radhus sedan 1969. Sju år efter det att radhuset var nybyggt. När han flyttade in var hela längan brun med korrugerad plåt på tunna järnkonsoler ovanför dörrarna.
– Det såg hemskt ut, tycker Mats och skakar på huvudet.
– Från början var det inte tillåtet att ändra fasaden alls, berättar han. Men på 70-talet ville folk ha mera färg och det togs ett styrelsebeslut att fyra kulörer blev tillåtna. Det var brunt, gult, rött och blått men i dag är det betydligt fler! Ett tag hade vi rosa också, men de är ommålade nu.
Mats bekräftar att grannsämjan är god. Men den har förstås haft sina turer. När önskemålet om nya färger var nytt var det inte alla som tyckte att det var lika kul.
– Särskilt de äldre tyckte inte om det, minns Mats. De var oroliga för att det skulle bli segregation.
Med tiden gick det inte att stå emot. När färgbytena väl hade börjat, fortsatte de av bara farten. Och det var inte bara färgen som byttes ut. Det var Mats som tröttnade på de nätta plåtskydden ovanför ytterdörren först. Han drömde om en gammaldags förstukvist som skyddade mer mot regn och rusk. Han designade en egen rejäl modell och närmaste grannen följde snart efter. Sen dröjde det inte länge förrän det var fler som ville ha förstukvistar.
– Men då kom ett byggföretag och lämnade offert och alla fick likadana.
Mats har gjort om sin framsida själv. Satt in ett runt fönster, målat fasaden vit, byggt ett modernt staket, lagt runda stenar och planterat växterna mellan. Han har bott här så länge att inget är sig likt sedan han flyttade in. Varken inne eller ute. Många väggar har försvunnit med åren. Från början var de fyra personer i fem rum och kök. Nu bor de två personer i två rum och kök. För att få en rymligare känsla har han även tagit bort garderoberna i hallen. Men i möjligheternas hus finns det ingen brist på utrymmen.
– En klädkammare med åtta meter stång är väl ganska bra? undrar Mats och ser nöjd ut.
Det allra viktigaste för trivseln är något helt annat än själva husen.
– Det är lugnet som är det bästa, säger Mats. Det är så otroligt tyst och stillsamt här på gatan och det är väldigt skönt.
Els-Mari och Teddy nickar och håller med.
-
Plats: Depkens väg i Bomhus.
Byggår: 1962.
Storlek: Varje fastighet hade fem rum och kök på 87 kvadratmeter med en biyta på cirka 35 kvadratmeter från början.
Originalfasad: I brunt och vitt med upplysta nummerskyltar och ett nätt tak ovanför entrédörren av korrugerad plåt på järnkonsoler.
Regler: Från början var det inte tillåtet att ändra på originalutseendet men på 70-talet togs ett styrelsebeslut att man skulle tillåta fyra kulörer, så småningom blev det betydligt fler.
Fasaderna i dag: Alla har sin egen prägel med olika stilar, från allmoge med snickarglädje till modernt med raka linjer och stenläggningar.
Anna Lindgren är antikvarie på Länsmuseet i Gävle. Hon är intresserad av modern byggnadsvård och berättar vad man kan tänka på, även om man har ett hus som bara är från 60-talet.
Regler: I Plan- och bygglagen ställs krav på att hänsyn vid förändringar ska tas till stadsbilden och kulturvärden. Byggnaders karaktärsdrag ska tas tillvara i tidstypiska miljöer enligt lagen. Enligt Plan- och bygglagen får kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inte förvanskas. Den bestämmelsen syftar till att äldre tiders arkitektur ska få finnas kvar i sin ursprungliga utformning och inte förändras av tillfälliga trender. Kommunerna ser till att lagen följs genom att reglera vad som är tillåtet och inte i detaljplaner och områdesbestämmelser, och genom att fastighetsägare behöver söka bygglov eller göra bygganmälan.
Bra att tänka på: Att sätta sig in i hur området och arkitekturen är skapad från början, med vilka material och proportioner. Att man anpassar utbyggnader och ombyggnader efter den ursprungliga formgivningen. Och att det man förändrar helst görs reversibelt, det vill säga att man kan ändra tillbaka till det ursprungliga utförandet.
Vad Anna tycker personligen: Att det oftast finns många kvaliteter i ursprunglig formgivning, och att det är bra om de kvaliteterna får vara kvar och inte byggs bort. Att bygga om helt efter en trend som är rådande leder till att ombyggnaden ganska snabbt blir otrendig. Om man behåller det ursprungliga utförandet håller det i stället över längre tid, oavsett vilket mode och vilken trend som gäller för tillfället. I dagens samhälle pratas det mycket om långsiktig hållbarhet och vikten av att ta hänsyn till miljön. Det borde man också tänka på när det gäller byggnader, ett varsamt underhåll är skonsamt för miljön.