Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En regering för landsbygden?

Tidigare i sommar dömde det så kallade Norrlandsförbundet ut regeringen som handfallen inför landsbygdens avfolkning och krävde akut tillsättning av en nationell samordnare.

Hur en nationell samordning ska kunna mota urbaniseringen framgick dock inte av intresseorganisationens utspel. Värt att ta fasta på var däremot frågan om vilket ansvar politiker har för landsbygdens framtid.

För att få perspektiv stämde jag träff med Magnus Kindbom, C, statssekreterare på landsbygdsdepartementet.

– Utvecklingen där människor lämnar landsbygden har pågått under lång tid. Att åtgärda den är inget man snyter ur näsan.

Så lyder Kindboms svar på kritiken mot regeringens arbete.

– Det gäller dock att ha kvar den service som finns, understödja småföretagande och på så sätt få ett mer dynamiskt näringsliv. Alltför många orter är i dag beroende av en enskild arbetsgivare.

Så långt håller nog de flesta med, men kan politiska åtgärder verkligen komma tillrätta med landsbygdens problem?

– Jag vill tro det, svarar Magnus Kindbom och fortsätter:

– Politiken kan inte bestämma var människor ska bo, det måste människor själva göra. Däremot ska politiken, så långt det är möjligt, ge förutsättningar så att människor kan bo där de vill.

Varför är det då politiskt angeläget att människor kan bo exakt var de vill?

– När människor mår bra så mår samhället bra. Det finns människor som mår bra av att bo i landsbygd. Därför ska offentligheten ge förutsättningar för att kunna bo där. Det finns värden i att hela Sverige hänger ihop.

Åter till kritiken mot regeringens förmåga: Vad har Centerpartiet dragit för lärdom av de här sju åren vid makten?

– Bilden av landsbygden stämmer inte. Skogen är Sveriges viktigaste exportvara. Vi exporterar skog för 120 miljarder och livsmedel för ytterligare 60. Regeringen gör viktiga insatser för att sprida kunskap och få människor att räta på ryggen.

– Det måste finnas jobb och infrastruktur. Nu behöver vi få till den digitala infrastrukturen. Får vi inte det så sjunker attraktionskraften för att bo och verka på landsbygden på sikt ytterligare.

Mötet med Kindbom stärker min uppfattning. Det räcker med ett besök på landsbygdsdepartementets hemsida för att Norrlandsförbundets påstående om att landsbygdsminister Eskil Erlandsson, C, gör ”för lite” ska framstå som absurt. Här finns allt från ”matlandsambassadörer” och kampanjer för att saluföra svenskt skogsbruk till investeringsmedel för småföretagare i skogslän och traditionellt jordbruksstöd.

Rimligare är kritik för det motsatta. För intresseorganisationernas tandagnissel till trots är det lika stor risk att på politisk väg försöka göra för mycket som det är att göra för lite. Det är i skenet av välviljans starkast glödande entusiasm som uddlösa åtgärder av misstag tas för varande av kraft.

Ytterligare ett yvigt uppdrag om ”främjande” åt Tillväxtverket, eller ett nytt symboliskt anslag för turism i landsbygd, gör så klart ingen större skada. Frågan är om de heller gör beständig nytta. Denna fundering framgår även av statens egen granskning av Matlandet Sverige.

I veckan kom också ESO:s, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, sågning av det svenska landsbygdsprogrammet på 36 miljarder kronor. Det har små eller omätbara effekter, enligt ESO.

På lång sikt är det de strukturer människor och företag verkar inom som avgör: Beskattning. Regelverk för företagande och bostadsbyggande. Tillgång till infrastruktur, utbildning och andra välfärdstjänster.

Det är i beslut om stora och trögrörliga frågor som förutsättningarna för landsbygdens framtid formas.

Gabriel Ehrling