Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En sagolik historia om bakvänt liv

Ett påstående som att historien om Benjamin Button är synnerligen märklig vore ett understatement. Märklig, otrolig, men ändå i allra högsta grad fascinerande, vacker och ful, sorglig, sentimental och humoristisk om vartannat. Med novellförfattaren F Scott Fitzgeralds och filmmanusförfattaren Eric Roths hjälp och med tydliga influenser från ”Forrest Gump” och i viss mån ”Titanic” har David Fincher (”Zodiac”, ”Seven”, ”Fight club”) skapat en helt lysande film för den som inte har bråttom utan vill njuta i lugn och ro.

Med teknikens gränslösa möjligheter går det att skapa en dylik film. Inte gör det saken sämre att två av mina favoritskådisar, Brad Pitt och Cate Blanchett, spelar huvudrollerna på sitt sedvanliga briljanta sätt. Det är dom som lyfter den ibland något segdragna storyn, vilket gör att tålamodet aldrig sätts på prov.

Benjamin Button lever sitt liv baklänges. Han föds i New Orleans 1919 som en gammal skröplig gubbe i babystorlek, övergiven av både sin mor (död i barnsängen) och sin chockade far. Han leds till healing vid sju års ålder, bor på ålderdomshem och vid tio besöker han ett horhus där han avslöjar oanade krafter. Han blir allt yngre och tar jobb på en bogserbåt i samma tid som andra världskriget bryter ut. Och sen rullar det på med både dramatik och känsliga kvinnoaffärer.

Efteråt grunnar jag på om jag skulle ha velat leva mitt liv baklänges, som Benjamin Button. Då hade jag kanske varit i 15-20-årsåldern vid det här laget. Yngre skulle jag aldrig ha velat bli. Nej, lika bra att acceptera livet som det är, en sorts balansgång.