Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En sång om Australien

Annons

Det är ingen Matilda som dansar vals i Australiens inofficiella nationalsång. Sången berättar något om landets historia, precis som när man i Sverige sjunger om Dan Andersson som väntar vid sin mila eller om Jungman Jansson, slarvig men mänsklig, hejåhå.

”Waltzing Matilda” är medryckande; när man hör den vill man sjunga med, med eller utan sångröst. Men den är full av uttryck som aldrig lärts ut på engelsklektionerna i skolan och som nog inte alla står i våra vanliga lexikon. Själv hade jag aldrig förstått vad den handlar om – förrän jag stod där, down under, där solen lyser i norr och månskäran ligger på rygg.

En tidigare depression än dagens slog till i Australien kring årsskiftet 1899/1900. (Det var vid denna tid, 1901, som den tidigare federationen av stater på denna kontinent blev en enad nation. Både före och efter skedde det inom det brittiska samväldets ram. Samtidigt fick faktiskt kvinnorna rösträtt, 20 år före sina svenska medsystrar.)

En populär sångare av ”bushballader” – som handlade om tillvaron i det människotomma och ökenartade inlandet som det i dag tar bortemot en vecka att bila igenom, från öst till väst – hette Andrew Barton Paterson och kallades Banjo Paterson. Han levde 1864-1941 och är i Australien känd av alla för dikten ”The Man from Snowy River” (1895) om en oförvägen ryttare i ödemarken, the bush. (”It was grand to see that mountain horseman ride”, det var stortartat att se den där hästkarlen från bergen rida.) Det är lite amerikanskt cowboystuk över den och hans övriga verk om fårfarmare, guldgrävare och nybyggare, men ibland med mer svärta.

I ”Waltzing Matilda” lägger Paterson orden i munnen på en av dem som drabbats av depressionen, en fattig och hungrig luffare som tar de påhugg han kan få men som inte sällan blir utan. Och att vara luffare i Australien var inte som vägen till Klockrike hos Harry Martinson – här handlar det om nästan oändliga avstånd mellan gårdarna och de små nybyggarsamhällena i inlandet.

Oh! there once was a swagman camped in a billabong/ Under the shade of a Coolabah tree;/ And he sang as he looked at his old billy boiling,/ ”Who’ll come a-waltzing Matilda with me?”

En swag är en slags sovsäck som används i bushen. I dag är det en sofistikerad sak; man gillar att vandra och campa i sitt australiska inland och har god utrustning för det. Men den här luffaren bär på ett knyte eller bylte med det han oundgängligen behöver, inklusive en filt eller ett fårskinn mot nattkylan. Och en billabong är ett vattenhål. Man måste alltid bära vatten med sig och kunna fylla på förrådet. Utan vatten går man under. Sommartid kan det vara 40-45 grader varmt. Coolabahträdet är ett av många sorters eukalyptusträd och hans billy är en vattenkastrull som används över öppen eld.

Nu sitter han alltså och sjunger i skuggan av ett träd vid den eld som han har gjort upp nära ett ställe med vatten – och det kan vara långt mellan dem. Här ska han dricka te och sen sova under sitt fårskinn.

Han är ensam, ser sällan en enda människa och längtar efter sällskap på sin vandring. Vem vill komma och ”valsa Matilda” med mig, undrar han. Det är gammal slang och betyder ungefär: Vem vill vandra runt med mig? Matilda kan uppfattas som ryggsäcken, det enda sällskapet att dansa runt med. I Danmark sa man förr om hantverkare att de ”gick på valsen” och i Tyskland att de var ”auf der Waltz”, när de gick från by till by och skaffade sig jobb där någon behövde en målare eller en snickare. Också i Sverige har vi ett uttryck om denna dans som inte har med dans att göra. Att dra en vals betyder ju att lura i någon något.

Det är några verser till. Fler dras till vattenhålet: ”Down came a jumbuck to drink at the waterhole,/ Up jumped the swagman and grabbed him in glee:/ And he sang as he stowed him away in his tucker-bag,/ ”You’ll come a’waltzing Matilda with me.” Det är alltså ett törstigt får som kommer för att dricka, och luffaren hoppar upp, jätteglad, och griper tag i djuret. Han ser framtida måltider räddade. Nu sjunger han, medan han stoppar in djuret, rimligen redan dödat, i sin matväska: Nu är det du som ska valsa Matilda med mig.

Men nu kommer ”a squatter, a- riding his thoroughbred”, det vill säga en farmare på sin fullblodshäst, och så dyker tre poliser upp och frågar vems jumbuck han har i sin tucker-bag, och sedan går det inte alls bra för luffaren. Fårstöld straffades förr med hängning. ”You’ll never catch me alive said he”, ni fångar mig aldrig levande, säger han, och så dränker han sig i vattenhålet. Man kan sedan dess höra honom spöka vid den där pölen, frågande vem som vill valsa Matilda med honom.

Några textversioner med små skillnader förekommer, sannolikt beroende på muntlig tradering. 1949 kom filmen ”Once a Jolly Swagman” med balladen som ledmotiv, och numera lär det finnas ett Waltzing Matilda-museum i staden Winton i Queensland.

Barbro Sollbe