Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En serie som inte ska falla i glömska

Annons

En serie som inte ska falla i glömska

Jag vet att jag skrivit det förut, att jag tycker att teve kan vara fantastiskt. Åtminstone då man väljer program med omsorg och känsla för kvalitet och inte bara slötitta när man inte har något bättre för sig.
Säkra kort brukar SVT:s drama alltid vara. Visst kan det vara snobbigt av mig att påstå saker som att TV4 aldrig gör några bra program eller att femman och trean mest sänder en massa fånigt dravel, visst stämmer det till stor del. Jag skulle givetvis inte kasta bort en del av mitt liv för att se ”Let’s Dance” eller ”Sanningens ögonblick”, men medger gärna att femman och sexan har en del roliga program som ”Filip och Fredrik”, eller varför inte deras småsyskon ”Erik & Mackan” (som för övrigt har en av mina före detta elever med i ”Herre på täppan” på söndag). Fast när vi pratar serier som du vill komma ihåg så spöar SVT alla konkurrenter.
I måndags började serien om familjen Babajou, berättelsen som är både drama och komedi. Vissa saker blir sorgligare när man får skratta åt dem. Familjen har flytt från Idi Amins diktatur i Uganda till Sverige under 1970-talet. Historien, som är i tre delar, börjar 1979 när diktatorn störtats och pappan vill flytta tillbaka.
Mamman vill emellertid stanna och bygga upp den bästa framtid hon kan tänka sig för sina barn. Hon flyttar familjen från en miljonprogramslägenhet och köper en bostadsrätt på den vackraste delen av Helsingborg. Barnen sätts i en finare skola. Men mamman upptäcker att hon måste veckopendla till jobbet för att klara den ekonomiska situationen.
Syskonen blir ensamma i patriciervåningen måndag till fredag och sammanhållningen sätts på hårda prov – både inbördes och från omgivningen. Vi får se smårasistiska lärare och elaka klasskamrater, men också massvis med skön rekvisita som luktar min egen uppväxt. Det känns alltid så fantastiskt att se serier som ”Lasermannen”, ”Upp till kamp” eller filmer som ”Tillsammans”. Där verkar allt genomtänkt och utmejslat för att det ska kännas äkta.
Efter att ha sett det första programmet om familjen Babajou så känns det redan som en klassiker. Ja, jag kanske tar i när jag jämför det med Carin Mannheimer, Lars Molin, Jonas Gardell, Peter Birro, Björn Runge eller Mikael Marcimain. Tiden får väl utvisa om det är så, men det här är saker som jag gärna lägger pengar på i form av en dvd-box.
Det kanske kan kallas nostalgi men jag väljer hellre att kalla det ett klassiskt SVT-drama. För övrigt så missade jag första visningen av premiäravsnittet i måndags, men är verkligen glad att 24:an repriserar det mesta av SVT:s egenproducerade program. Visst, det finns SVT play på nätet också och då slog det mig att något som jag tror skulle bli en mindre succé vore om SVT24 på helgkvällar repriserade en hel tevekväll från förr, helst från 1970- eller 80-talet.
Givetvis handlar det om rättigheter och sånt men jag tror nog att det skulle kunna bli en snackis på jobb och skola som teve numera nästan aldrig är. Det om något vore nostalgi men ändå väldigt kul.

PETER ALZÉN

Krönikör på GD Nöje

peter.alzn@telia.com