Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En skål för Karin

Annons

Överallt sågas kulturutredningen. Ingen pardon, Från höger och vänster samma visa: Gör om. Ta med kvaliteten. Jag har inte läst utredningen – till sånt har jag inte min tid. Men att den skulle få kritik var en lågoddsare.

För det första har en borgerlig kulturminister, till råga på allt en moderat, i vårt kulturklimat inte en chans. För det andra verkar utredningen vara klent tänkt. För det tredje tycks man vilja använda kulturen till så mycket annat än till att vara kultur i egen rätt. Bland annat till ”socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling”.

Man tar sig för pannan. Inte bara för språkbruket utan för övertron på vad denna hjälpgumma ska klara; ska visst lösa tillvarons alla problem.

Glöm det.

För det fjärde tycks man tro marknaden. Det är bara ett mantra.Ska marknaden gälla har kulturen ingen chans. Kulturen har ett värde som måste stå ovanför den. För det femte verkar man abdikera från en nationell, statlig kulturpolitik

I stället tror man att olika kulturpolitiker i kommuner och landsting via en ”portfölj” med pengar ska klara det staten hoppar av från. Det går inte. Den sortens starka kulturpolitiker finns inte på lokal nivå.

Och så till sist detta med kvaliteten. Som så många påpekar dessa dagar: Vad är kultur om inte en diskussion om kvalitet? Där det begreppet hela tiden lever. OBS inte fastslå vad kvalitet är. Det går förstås inte. Det är diskussionen om vad kvalitet är som är kultur.

Lite vemodigt var det häromkvällen. Karin Månsson, kulturredaktören på Arbetarbladet, ska efter 21 år på den posten gå i pension. I tisdags festades hon av i sällskap med ett trettiotal ”kulturpersonligheter”.

Vi har haft våra duster, Karin och jag. Det började med Folkteaterns ”Den stora vreden” 1988, en föreställning vi tycket mycket olika om.

Debatten rasade mellan oss hela sommaren och sen har det fortsatt, för att de senaste åren ha mattats av betänkligt. Visst har det hettat till i polemiken ibland som om vi var ovänner för livet . Så är debattens oskrivna regler. Men med åren blev vi goda vänner med likartade erfarenheter av kulturliv och redaktörsjobb.

När jag ser tillbaka har det varit roliga och stimulerande år för mig och Karin – kanske också för läsarna. Nu är en epok till ända.