Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En skiss är en skiss är en skiss...

Annons

Hur var det nu med den där balettutredningen, det behövdes en mer disciplinerad utbildning för att de utbildade dansarna inte fick några jobb?

Det kan man säkert förstå, men inte efter att ha sett Norrdans dansare på Gävle teater här finns dansförmåga så det räcker och mer därtill.

Jyrki Karttunens koreografi låter dem börja i ett kampsportliknande saktmod, ett svep utan skarvar, dragspel och tjatter dansarna emellan lösgör så småningom ett kompani med cool, cool inställning, misslyckas man börjar man om med sammansatt vingliga händer och följa John i vanliga kläder.

Men Tuomas Fräntis oerhört vackra, expansiva fond ställer dem i relation till sig själva, vem kan lita på en skugga? På slutet snöar skisserna sönder.

Det går ett tag, men det bara fortsätter, babblet, den skugga man inte äger och när dansare talar dans tråkar de ut mig, låtsasspråket som fäster i att man vill vara bredden av allt, liksom intim, men då kan man inte låta saker hänga lösa, låta vara av ingen anledning alls.

Då blir det inte tillräckligt roligt för att vara roligt, inte tillräckligt superseriöst för att vara super.

Låtsasspråken skaver i öronen och jag får inte fatt i linjen, avsikten och saknar dynamiken, som endast visar sig när musiken lutar åt oriental, när dragspelet blandas upp med arabisk luta.

Det må fungera som skiss, men inte en hel föreställning.

Det tappar mig.