Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En tro på framtiden trots lång väntan

Varje månad kommer fler än 100 barn och ungdomar ensamma som flyktingar till Sverige. Det privata HVB-hemmet Gnistan i Gysinge fungerar som ett andningshål för några av dem.
– Här har jag fått flera vänner, säger Mohammed Yuusuf.

Annons

Det är tidig eftermiddag och en uppsluppen stämning råder inne på Gnistan HVB (hem för vård och boende) i gamla Ekbackens lokaler i centrala Gysinge. Mohammed Yuusuf och hans kamrater har just kommit hem från skolan i Österfärnebo där de går på bland annat svenskundervisning fyra dagar i veckan. Nu sitter de vid varsin dator i uppehållsrummet. De spelar spel, lyssnar på musik och pratar med varandra.

– Jag brukar kolla in nyheterna från Somalia. Det är därifrån jag kommer, berättar Mohammed Yusuuf på engelska och visar på datorn.

Till Gnistan kommer barn och ungdomar som precis anlänt till Sverige. De anmäler sig på Migrationsverket i Gävle och körs sedan i en taxi till Gnistan som är ett så kallat transitboende – du bor där en kortare tid i väntan på en mer varaktig bostad. Alla har ett varsitt rum. Sedan Gnistan startade i november 2007 har totalt cirka 100 ungdomar varit placerade där.

– Egentligen är det tänkt att man ska bo här högst en vecka, men många bor här längre än så, ibland upp emot tio veckor, säger föreståndaren Annica Nygren.

Orsaken är att det fortfarande – trots påtryckningar från Migrationsverket – råder stor och akut brist på mottagningsplatser för ensamkommande flyktingbarn.

– Det är både bra och dåligt att barnen blir kvar här på Gnistan länge. Å ena sidan får de en stabil grund att stå på. Vi har exempelvis ett jättebra samarbete med Österfärnebo skola. Å andra sidan hinner de rota sig för att sedan tvingas flytta härifrån, säger Annica Nygren.

De flesta som kommer till Gnistan är, precis som Mohammed Yusuuf, tonårskillar som flytt från det krigshärjade Somalia. Somalierna är numera den största gruppen som söker asyl i Sverige. Andra stora flyktinggrupper kommer från Afghanistan och Irak.

En del av de ensamkommande flyktingbarnen har sina anhöriga kvar i hemländerna. Andra har anhöriga i Sverige. Och en tredje grupp saknar anhöriga.

– Många som kommer hit har förstås traumatiska minnen. Vi tvingar ingen att berätta, men vi lyssnar om de vill. Om någon behöver vård finns Bup och Röda Korset, säger Annica Nygren.

Medan ungdomarna bor på Gnistan träffar de regelbundet handläggare från Migrationsverket. Den genomsnittliga handläggartiden för ett asylärende under 2009 är 114 dagar, det vill säga nästan fyra månader. Endast drygt hälften av de asylsökande får uppehållstillstånd.

Jivat Behjet Nayef är en av ungdomarna på Gnistan som nu har en lång och oviss väntan framför sig. På frågan hur han gör väntetiden hanterbar rycker han på axlarna.

– Jag tittar på film. Action, komedi och skräck. Och så cyklar jag en hel del. Häromdagen var jag till naturreservatet, säger han.

Jivat Behjet Nayef flydde från Kurdistan till Norge för två år sedan och pratar därför flytande norska.

– Men jag kände mig så instängd i Norge. Jag fick inte titta på tv när jag ville och var tvungen att ha någon vuxen med mig när jag gick ut. Här är det mycket friare, säger han.

Jivat Behjet Nayef drömmer om att en dag kunna återvända till Kurdistan. Men i dagsläget hoppas han på att få flytta till sin farbror som bor i Sollefteå. Han vill även gå gymnasiet.

Trots långa utredningstider och byråkrati verkar framtidstron finnas hos många av ungdomarna på Gnistan.