Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En utmärkt uppföljare

Jag gillar det här. Ingrid Hedström skriver en slags modern klassisk deckare, om ni förstår vad jag menar. Det är inte så där verklighetsfrämmande som många klassiska pusseldeckare kan vara och det är inte så där asfaltsrealistiskt.

Annons

 

Martine Poirot som är Ingrid Hedströms hjältinna har dock ett efternamn som är deckarhistoriskt så det förslår. Och vi har ju mött henne i en tidigare roman som jag minns att jag också gillade.

Med ”Flickorna i Villette” tycker jag att Ingrid Hedström visar att det här är något hon behärskar väldigt bra. Belgien hör väl inte till de länder som jag känner mig bekant med, men det gör däremot Ingrid Hedström. Hon kan också skriva om landet och den fiktiva staden Villette så man riktigt längtar dit, trots de våldsamma händelser som drabbar staden vid den stora festivalen.

Tre tonåriga flickor hittas mördade vid floden. Misstankarna faller tämligen omgående på en ung man från en familj med tämligen uselt rykte. Martine Poirot har som undersökningsdomare ansvar för utredningen, men hon blir mer och mer tveksam till om det är så enkelt som det verkar.

Det är det förstås inte. En veteran i Villettes poliskår drar sig till minnes ett tio år gammalt mord med stora likheter med det aktuella mordet. Plötsligt verkar man jaga en seriemördare.

Parallellt med polisutredningen håller Martines bror på att leta efter sanningen om deras mammas upplevelser under andra världskriget. Inte minst den delen är väldigt spännande att följa.

Ingrid Hedström fick deckarakademins pris för bästa svenska debut år 2008. Uppföljaren visar om inte annat att akademin gjorde ett alldeles riktigt val.