Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik bjuder in musiken

/

På lördag är det premiär för Folkteaterns nya uppsättning av välkända Alice i Underlandet, den här gången dramatiserad av hippa Roland Schimmelpfennig som i sin version utgått från flera av Lewis Carrolls berättelser om Alice. Gefle Dagblads kulturredaktion har tittat in i teaterhuset innan premiär. I dag har Johanni Sandén mött kompositören Erik Petersén som bygger sina egna instrument och tagit sig an Lewis Carroll i Gävle förr.

Annons

I höstas fick musikern och kompositören Erik Petersén i uppdrag att tonsätta Folkteatern Gävleborgs uppsättning av Roland Schimmelpfennigs dramatisering av Alice i Underlandet. Arbetet kom ganska brådstörtat då Petersén jobbade på andra projekt vid tillfället och pjäsen skulle ha premiär i mars i år. Han har komponerat halva tiden och repeterat andra halvan av tiden sedan dess.

– Jag fick manuset och där finns det en del sångtexter som har fungerat som en pekpinne för mig. ”Jag faller” är den mest essentiella låten i pjäsen och jag utgick från den väldigt mycket, säger Erik Petersén.

Han säger att arbetsprocessen tillsammans med regissören Michael Cocke har varit bra, men sen har han ju också arbetat med en Lewis Carroll-pjäs tidigare. Så sent som 2009 gjorde han musiken till Carrolls andra bok om Alice, Alice i Spegellandet, till Skottes musikteater här i Gävle.

– Eftersom jag delvis jobbat med samma material tidigare så försökte jag välja en annan instrumentation och karaktär på låtarna än när jag gjorde Alice i Spegellandet. Jag försökte hålla en distans till det jag gjort tidigare, men sedan följer arbetet ändå sin egen logik och de idéer som uppstår efter vägen, säger Petersén.

Som så många andra så har Erik självklart läst den klassiska berättelsen som liten men har nu återupptäckt den på äldre dar när han jobbat med den. Han tycker att den fortfarande är en modern historia och en föregångare.

– Jag skulle ha varit väldigt stolt om Lewis Carroll hade varit svensk, om vi säger så. Den är öppen för så många tolkningar. Det är en historia som inte följer den vanliga logiken och bejakar fantasin.

Vad är det som är

så speciellt med den?

– Den berör eviga frågor som den smärta det innebär att lämna barndomen och den längtan det är att göra det. Som vuxen ser man barndomen som ett förlorat land eller paradis, men också som ett helvete. Den handlar om den utvecklingsprocess som vi alla behöver ta oss igenom. Det var väl det som var så banbrytande med den. Att han tog ämnet på sådant allvar och såg det från ett barns perspektiv.

Hur skiljer sig Alice i Underlandet från andra pjäser du jobbat med?

– Det är inte så att jag fått tänka på ett nytt sätt men pjäsen har både humor och allvar samt bjuder in musiken på ett sådant bra sätt. Så jag skulle väl inte säga att det är ett drömprojekt, men nästan. Den här uppsättningen utnyttjar verkligen teaterns alla möjligheter. Roland Schimmelpfennig har gjort sin personliga tolkning av originalet, det finns en djup spännvidd där.

Att välja ut instrumenten till pjäsen var också en process. Valet föll till slut på fiol (som spelas av Göran Antonsson), cello (som spelas av Per Westrin) och harpa (som spelas av Stina Hellberg). Just harpa är ett ganska ovanligt instrument i sammanhanget.

– Harpa är ett sådant vackert instrument och det finns något lovande med att inramma någons tankar med en harpa. Sen är det inte vilken harpist som helst, Stina Hellberg använder harpan på ett mycket djärvt sätt.

– Sedan kan cellon både ge basstämma och melodistämma. Behöver jag sedan något råare så jag har jag använt mig av en tre meter lång ensträngad bas.

Ja, Erik Petersén är nämligen inte bara en musiker och kompositör. Han har även ett stort intresse av att bygga egna och rätt udda instrument. De tre meter långa basarna har han ritat själv och sedan låtit en verkstad bygga dem. Dessutom förekommer också i den här pjäsen fyra pelare med olika metaltoner på.

– Från början hade jag bara gitarr, fiol och dragspel som mina huvudinstrument. Sedan har jag börjat göra mina egna instrument som till exempel en cykel som jag har stämt ekrarna på och glass fyllda med olika mängder vatten som man drar fingrarna längs kanten på.

Även om Erik Petersén vid det här laget är en meriterad och erfaren kompositör så tycker han inte att arbetet har blivit så mycket lättare med åren.

– I början hade jag väl större tvivel på min förmåga och efter mitt första jobb tänkte jag att nu kan jag det här. Men man kan inte växa ifrån att man blir lika drabbad av sin uppgift varje gång.

Annons