Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Essä med sikte på molnen

BOK: Flygets kulturhistoria intresserar vår kritiker mer än spakarna i cockpit under läsningen av Maria Küchens "Att flyga".

Min första association till flyg i kulturen är inte direkt högbrynt. Jag ser framför mig Wayne och Garth i filmen ”Wayne´s world” som ligger på motorhuven till sin bil, strax utanför flygplatsen, i väntan på att ett plan ska landa och bokstavligen skaka om deras värld.

Flygets absurditet blir tydlig i den scenen, när detta monster av metall och oljud dånar ner mot landningsbanan. Människan drömde om fågelns flykt, men de flesta av oss upplever nu flyget inkapslade i flygbussar som har blivit trist vardag medan bränsleförbrukningen föröder planeten.

”Känslan infinner sig att hela världen borde beläggas med flygförbud tills problemet är löst. I stället färdas vi kanske med ljudets hastighet mot apokalypsen”, skriver Maria Küchen i sin essäbok ”Att flyga”, som utgår från hennes egen stora passion inför flygförmågan som föddes när hon som barn utanför Falköping såg ett segelflygplan trotsa gravitationen.

”Wayne’s world” är inte Maria Küchens kulturella område, däremot flikar hon in alla tänkbara kulturella referenser till flygning i sin essä, från författaren och flygaren Saint-Exupérys ”Lille prinsen” till Åke Hodell. Tranströmers berömda rader om att uppvaknandet ”är ett fallskärmshopp från drömmen” har en självklar plats i texten.

Författaren blandar den drömmande essäistens roll – som bara lättar från marken när hon klättrar efter en bok i bokhyllan – med reporterns, som ger sig upp i luften och in i simulatorer. Maria Küchen har inte bara ett filosofiskt intresse för flygförmåga och vad drömmen om att sväva säger om mänsklighetens lott, utan flygpassionen är högst konkret och nördig. Hon väntar med glidflygare på bra förhållanden i svenska fjällen och hänger med planespotters, luftens motsvarighet till de mer kända och jordbundna trainspotters.

Texten tar läsaren med in i cockpit och redogör i detalj för flygtermer. Hon svänger sig lika hemtamt med ord som Viggen, Airbus och Gripen som poeter med olika versmått.

Men det konkreta bakas in i delar där texten har en annan lätthet, där Küchen glidflyger över sitt ämne och gör intressanta observationer från ovan. Exempelvis för hon ett resonemang om det erotiska i ett brant stigande plan. ”Flyget är en metafor för potens, men föreställningen om flyg-som-sexigt odlas främst av oss som betraktar verksamheten utifrån.”

Man lär sig mycket av att läsa ”Att flyga” och jag slås av hur sällsynt nya kunskaper är i de texter som klickas fram via sociala medier, där en skarp åsikt på lös grund alltid premieras framför eftertänksamma funderingar byggda på fakta.

En sådan ny kunskap är kapitlet om det svenska stridsflyget och hur många stridspiloter som fick offra livet, så många som 600 åren mellan Andra världskrigets slut och 1990-talets början, vilket har kallats ett ”okänt nationellt trauma” av en forskare i ämnet.

Jag lär mig även namnet på det första svenska flygoffret, Hilma Johansson, som på sin artonårsdag gick in i en propeller. ”Jag förstår inte varför hennes död berör mig så hårt, mer än hundra år senare. Kanske beror det på att hon dog i en flygolycka utan att ens ha fått flyga”, skriver Küchen.

Andra överraskande fakta är att länder som Etiopien och Indien, där kvinnor i andra delar av samhället har det svårt, lyfter fram kvinnliga flygare – en tredjedel av världens kvinnliga piloter finns i Indien.

Som förespråkare för essäformen är min tolerans hög för textens tendens till utsvävningar. Det är i sådana utsvävningar som en essä kan falla platt till marken, men också lyfta till de höjder där den är svårslagen som litterär genre. Maria Küchen vill ibland öppna för många dörrar, som när hon skriver om utvisningar medelst flygplan.

Mitt flygintresse räcker inte hela vägen för att följa med i Maria Küchens initierade rundtur i cockpit, utan jag föredrar delarna om vad som skulle kunna kallas flygets kulturhistoria. I dem har hon vingar.

Läs mer: Krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här