Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett absolut våldsförbud

/

Det som hänt den senaste veckan, natt efter natt, är kanske det allvarligaste angreppet som skett mot Sverige som samhälle och rättsstat i modern tid. (Hade det hänt utomlands så hade vi kallat det terrorvåg.)

Annons

Men det tycks inte medier och opinionsbildare förstå.

Jag är normalt emot att anklaga ”medier” och ”opinionsbildare” i svepande ordalag. Men denna gång tycker jag det är motiverat, i alla fall vad gäller de stora riksmedierna.

Ingen av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, TV4 eller Sveriges Radio har förmått ställa de frågor som händelsernas omfattning och allvarsgrad motiverar. Det sistnämnda är extra sorgligt, eftersom Sveriges Radio normalt står i en klass för sig vad gäller seriös och balanserad samhällsjournalistik.

Mycket av vänstervågens tankebråte från 1970-talet har dessbättre steg för steg demonterats efter att ha konstaterats inte leda till de goda syften de motiverades med utan tvärtom ofta motsatsen.

Men vad gäller kriminalpolitiken förhärskar ännu hypnosen från 1968, som lett till att samhällsdebatten inte skiljer mellan rätt och fel, angripare och offer, huliganism och den demokratiska rättsstatens institutioner – eller rent av förleds tänkandet i orwellska nyspråkstermer: fel blir rätt, angripare blir offer, rättsstaten blir huligan.

Delvis är kanske detta kulturellt betingat; en konsekvens av den svenska konsensuskulturen. Den är ofta av godo, men inte alltid.

”Det är inte ens fel att två träter”, brukar vi ju säga.

Men för det mesta är det ju precis tvärtom! Reder man ut konflikter kan man i regel identifiera vilken part som startade den.

I fallet med Stockholmsupploppen; stenkastningen, vandaliseringen, bil- och byggnadsbränderna, är detta ju helt uppenbart. Det är inte polisen som kastar brandbomber och gatstenar.

Men det intryck som riksmedias rapportering under veckan lämnar efter sig är att skulden till det inträffade bör fördelas jämlikt mellan huliganer och polis, eller möjligen till de senares nackdel, som om det vore fråga om två kombattanter där den ena, orättvist, har tillgång till vapen, medan den andra tvingas ta till vad de hittar på gatan, enligt ”Det är inte ens fel att två träter”-logiken. Och vi hejjar ju på ”lillebror”, en annan typiskt svensk inställning.

”Gnistan tändes av polisens dödskjutning av en 69-årig man” påstår nyhetsjournalister utan eftertanke i riksmedia.

Jaså? Är det inte de som bränner bilar och skolor som tänder gnistor?

– Jo, men det finns ju kritik mot polisen för att använda ”övervåld”.

Jaha. Men är det inte de som kastar gatstenar som använder sig av övervåld?

Säkert kan det hända att polismakten undantagsvis och oavsiktligt använder mer våld än en komplicerad och stressad situation i efterhand visade sig kräva.

Men demokratier är konstruerade så att polis (och försvar) inte bara får använda våld, utan också ska det, om det i yttersta fall krävs för att rädda liv, stoppa kravaller eller liknande allvarliga brott.

I demokratier är våld monopoliserat och underordnat folkstyret. För privatpersoner gäller i stället ett absolut våldsförbud. Allt från och med att knuffa till någon är således övervåld. Men i stället för att se bjälken i huliganens ögon dissekerar media grandet i polisens.

Så sent som på morgonen efter den femte våldsnatten kallade SVT skadegörelsen, försöken till grov misshandel samt mordbränderna för ”ungdomsprotester”.

Protester kan vara både högljudda och arga, men övergår de till våld är det inte längre fråga om protest, utan om våld, vilket är en väsensskild företeelse.

Kvarnarna vevas nu igång hos alla som är blinda för grundläggande förhållanden om hur våld lagregleras i demokratier. Gatuvåldet begripliggörs och förklaras av sociala skäl: fattigdom, arbetslöshet, bostadsmiljö, segregation och för få fritidsgårdar.

Detta är självfallet en viktig socialpolitisk debatt, men för det första så avser den hur ett idealsamhälle ska kunna upprättas på lång sikt och svarar inte på hur våldet ska motverkas här och nu, för det andra så har denna debatt idisslats i decennier och trots dominans av vänsterregeringar ändå inte gett resultat, för det tredje så gör såväl regeringen som Stockholms kommun betydande satsningar på utanförskapsområden – men, för det fjärde: inte ens aldrig så mycket social torftighet legaliserar våld.

Våld är förbjudet även för fattiga, arbetslösa, utbildningsomotiverade, uttråkade och allmänt frustrerade människor, unga som gamla, män som kvinnor, och det är förbjudet även för den som måhända känner sig kränkt av att en 69-åring macheteman råkade bli ihjälskjuten i ett polisingripande.

Ja, det är till och med så att ett icke-våldsamt leverne är fullt möjligt även för samhällets allra svagaste, vilket ju bevisas av att en överväldigande majoritet även i de minst bemedlade socialgrupperna faktiskt lever fredligt och lagligt.

Annons