Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett gäng nickedockor?

Annons

Camilla Lindberg, folkpartist på riksdagens dalabänk, har överösts med blommor, uppskattande mejl och mängder av hyllningar sedan hon vid försommarens omröstning om FRA-lagen röstade nej. Hon var därmed den enda ledamot som inte röstade efter blockgränserna. Påtryckningarna inom respektive parti var stort, men Lindberg stod emot.

De hyllningar hon därefter fått har kanske inte bara med sakfrågan att göra. Många tycker nog generellt att det är positivt med parlamentariker som vågar hävda och stå en egen uppfattning. Moraliskt och inför sitt samvete och sina väljare är ledamoten själv ansvarig för hur han eller hon röstar i olika frågor.

Folkpartisten Ture Königson möjliggjorde med sin nedlagda röst i andra kammaren 1959 införandet av ATP. Det låg något av dubbelmoral i att många socialdemokrater lovordade Königson för detta, eftersom den socialdemokratiska linjen inte varit att uppmuntra individuella ställningstaganden. Enligt grundlagen har varje ledamot rätt att väcka motioner, men inom sär praxis sedan länge att en ledamot måste ha gruppledningens godkännande för varje motion.

I socialdemokratisk tradition, där man länge hade kollektivanslutning, har riksdagsledamöter setts som företrädare för ett kollektiv med ringa utrymme för personliga ställningstaganden. Det är mer förvånande att de fyra partierna i Reinfeldts regering tycks så negativa mot oliktänkande, i en fråga som dessutom inte fanns med i det gemensamma valmanifestet.

Riksdagen fick under främst Tage Erlanders många regeringsår benämningen ”transportkompani”, eftersom regeringens förslag gick igenom helt ograverade. Elisabet Sjöwall och Eva Åsbrink, typiskt nog två kvinnor, väckte ogillande i gruppledningen genom att inte i alla frågor följa partilinjen, men också Hans Hagnell kunde vara bångstyrig.

Alkoholpolitiken har i generationer varit ett undantag genom att röstningen inte följt partilinjer. Något liknande gäller abortfrågan och det mest kontroversiella av allt i riksdagen, nämligen jaktfrågor.

Det är i principiellt viktiga frågor, som just FRA-lagen, det finns störst behov för ledamöter att kunna rösta efter egen övertygelse. Mer tveksamt var det när enskilda skånska riksdagsmän under Fälldins regeringsår röstade med socialdemokraterna ifråga om varvet i Landskrona, vilket kostade skattebetalarnas hundratals miljoner. Hade liknande skett i andra stora anslagsfrågor skulle regeringens budget ha havererat. Det problemet finns inte längre, eftersom den nya budgetordningen gör att riksdagen fastställer ett budgettak och några utgifter därutöver kan inte beviljas.

I den amerikanska kongressen är det sällsynt med voteringar där alla ledamöter röstar strikt efter partilinjerna. De svenska partierna borde inse att om de söker likrikta ledamöterna alltför mycket så blir resultatet allt färre profilerade och därmed för väljarna intressanta ledamöter. Vem vill rösta på nickedockor?

GD 11 AUGUSTI 2008

Foto: Robert Henriksson / SvD / SCANPIX