Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett (över)tydligt budskap av Schildt

Vi har sett det ur amerikansk vinkel massor av gånger tidigare. Det vore synd att säga att samma sak gäller för våra egna svenska skolskildringar. I ”Tusen gånger starkare” får vi oss dock till livs ett välkommet exempel på hur det sociala spelet och maktfördelningen i en högstadieklass kan te sig, och på sant svenskt maner vill rutinerade regissören Peter Schildt också vara tydlig med budskapet. Mycket riktigt blir det också övertydligt rätt ofta, men engagemanget går förstås inte att ta fel på, och tack och lov får han fram sina poänger utan att bli tungsint och pretentiös i onödan.

Signe är den tysta gråa musen i en niondeklass där uppdelningen mellan plugghästar, nördar och tuffingar är huggen i sten. Samtidigt regerar och dominerar killarna totalt. Ända tills Saga stiger in på scenen det vill säga. Denna frisinnade tjej har bott utomlands större delen av sin uppväxt och tar plats direkt utan att inse att hon klampar in på de givna hierarkiska reglerna. Det är upplagt för konflikter, således och grabbarna ser snart sin position hotad. Inte ens tjejerna ställer upp på Saga i längden, men Signe beundrar sin klasskamrat och detta kan i bästa fall både få henne att växa och bättra på självförtroendet.

Tusen gånger starkare är en både välmenande och uppbygglig film, och det säger jag utan att vara det minsta ironisk. Det vilar ett sympatiskt drag över hela anrättningen som man gärna tar till sig. Sedan vore det förstås lätt att gnälla över att skildringen ter sig väl idyllisk, vi talar knappast om någon misär à la Sebbe här.

Å andra sidan misstänker jag att syftet rent allmänt varit att förse det hela med en air av trevlighet. Varför skulle manusförfattaren Christina Herrström annars lägga in en dansscen i försvenskad halvgrå Fame-anda?

Ändå vore det orättvist att anklaga filmen för att vara slätstruken. För det är trots allt så att den inte backar från att tydliggöra konflikterna. Påståendet att vi har världens mest jämlika skola får sig verkligen en känga. Toleransen för störiga killar är större än för tjejer som bara vill ta plats är det tydligaste budskapet, men det finns mer relevant kritik än så om man bara är lite uppmärksam.

Peter Eliasson