Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett parti som alla andra

Annons

I Stockholm blev Socialdemokraterna i valet i söndags fjärde parti med 15,1 procent. Före kom Moderaterna med 23,4 procent, Folkpartiet 17,6 och Miljöpartiet 16,7 procent. Aldrig sedan demokratins införande har Socialdemokraterna i huvudstaden varit så svaga.

Valdeltagandet i Stockholm var 50 procent, vilket betyder att av de röstberättigade gick bara 7,5 procent, alltså en person av tretton, till vallokalen för att rösta socialdemokratiskt. Större än så är alltså inte partiets ”kärna”. Den är större på andra håll, men tendensen är densamma.

Socialdemokratin sågs länge, både av sig själv och andra, närmast som ”det statsbärande partiet”, en makthegemoni som är ytterst sällsynt i demokratier. Många i partiet uppfattade det nästan som en statskupp att 44 års maktinnehav tog slut genom Olof Palmes valnederlag 1976.

Många glömmer att det långa regeringsinnehavet möjliggjordes av ett valsystem som gynnade det största partiet, främst i den indirekt valda första kammaren. Efter övergången till enkammarriksdag 1971 har utöver Palme också Ingvar Carlsson och Göran Persson förlorat regeringsmakten, liksom Thorbjörn Fälldin och Carl Bildt. Tre nya partier har kommit in i riksdagen, varav två är kvar.

Egen majoritet har Socialdemokraterna bara haft i två val, 1940, efter det tyska anfallet på Norge och Danmark, och 1968. Man har haft Kommunisterna som stöd i riksdagen och regerade två gånger i koalition med Bondeförbundet.

Partiets ”valmaskin” har ansetts helt överlägsen, med miljonstöd från LO och med fackliga ombudsmän som ständiga valarbetare. Kollektivanslutningen gav på papperet väldiga medlemstal, men den har upphört och medlemstalet har rasat. 1 majfirandet har upphört på många orter, färre än förr går i tågen och många kan inte texten i ”Arbetets söner”. SSU är bara en spillra mot förr. Men också andra partier har tappat medlemmar, och detsamma gäller flera gamla folkrörelser.

Klassröstandet har minskat och fler tar ställning utifrån sakfrågor, med Piratpartiet som tydligt exempel. Befolkningsomflyttningar och utbyggd utbildning har bidragit till att politik alltmer blivit individens eget avgörande.

Partitillhörighet går mindre än förr i arv, och färre röstar helt lika i val efter val. Många bestämmer sig sent vilket bidrar till större väljarkast mellan partier. Denna större rörlighet och dynamik i väljarkåren gör att Sverige knappast riskerar att på nytt få ett parti som utmålas som ensamt ”statsbärande”.

GD 11 JUNI 2009