Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett svettigt avklätt rockmaraton

Annons

Det är svettigt och kvavt som i en bastu nere på Wasteland när Views från Söderhamn hoppar upp på scenen. Snabbt får de igång publiken och höjer temperaturen ännu några grader med sin snärtiga rock´n´roll. Sångaren Anton Gavell är väldigt lik en tidig och energisk Mick Jagger när han eldar på oss vid scenen, så där cool som Jagger bara var på sextiotalet. Även resten av bandet höjer stämningen hos publiken så att den är på topp när Crescendolls går på.

Crescendolls frontman Joel Frid har redan innan första låten klätt av sig på överkroppen inför bandets urladdning. Och visst blir det svettigt snabbt framför scenen.

Med sin furiösa och retro–doftande rock grusar de alla tvivel och de är förvånande bra live! Hade Neil Young odlat ett svenskt barnbarn skulle han utan tvekan se ut och föra sig som gitarristen Emil Claesson på scenen.

Att Crescendolls är förbandet ikväll känns lite malplacerat då de utan tvekan är höjdpunkten! Sjuttiotalsinspirerat men samtidigt tidlöst.

Sedan blir det trångt vid scenkanten. Witchcraft verkar faktiskt själva lite förvånade över vilket pådrag det blir från publikens sida!

Det får dem att prestera det där lilla extra, och speciellt basisten Ola Henriksson svingar sin hårman och sitt huvud så maniskt att man är rädd att det ska lossna ett par gånger. Jag skulle inte vilja vara hans nacke idag!

Witchcrafts skivor står inte längst fram skivsamlingen, men live är de faktiskt ungefär tre gånger så bra som på inspelningarna.

Det blir blandat material som framförs, en del från 2007 års The Alchemist men även äldre alster presenteras. Det är lite 70–tals retro, lite doom och en hel del hårdrock av det proggigare slaget. Live blir denna mix hårdare och mustigare på alla sätt, sången kommer också fram på ett mycket mer kraftfullt vis.

Musiken blir inte alls lika gullig som på album. Nästa skiva kanske ska spelas in på plats vid en konsert?

Några liter vätska lättare känner man sig efter de tre bandens svettiga framföranden och lite också som om man har besökt en annan tid.

Ronnie Hammarstedt