Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Europa och säkerheten

Annons

Inför valet till Europaparlamentet för tio år sedan förklarade socialdemokratiska förstanamnet Pierre Schori att Sveriges bidrag till EU:s säkerhet skulle inskränka sig till ”polisstyrkor och röjning av landminor”. Schori upprepade detta i slutdebatten, och statsminister Göran Persson sade flera gånger detsamma.

Men redan kort tid efter valet ändrade regeringen sig. Det blev ett långt mer omfattande svenskt deltagande, innehållande markstridsförband med stridsfordon, flygförband Gripenflygplan och marinförband med stridsfartyg. Tillsammans med andra länder sattes ett nordiskt förband upp, berett att ingripa med kort varsel inom eller utom Europa.

Trots många personkryss i valet 1999 valde Schori att snart hoppa av för att i stället bli ambassadör. Var anledningen möjligen att han kände obehag över att grovt ha vilselett sina väljare?

I årets EU-valrörelse sade partierna nästan ingenting om vilken roll de anser att EU har för framtida säkerhet och då främst i Östersjöområdet.

I det sedan skrotade förslaget till ny författning för EU, Lissabonfördraget, ingick att medlemsstaterna skulle ställa upp solidariskt om någon av dem utsattes för hot eller anfall. Författningen ålade alltså Tyskland, Danmark, Holland, Frankrike, England och andra att bistå Sverige. Däremot begärde Sverige, Finland, Österrike och Irland att som ”alliansfria” själva få avgöra från fall till fall om de skulle bistå en annan stat som behövde hjälp.

Det var en i historien nog unik konstruktion. Man kan vara i en allians, där alla hjälper alla. Eller man kan stå ensam, det vill säga inte vara utlovad hjälp men heller inte lovat att hjälpa andra. Moraliskt blir det däremot absurt om andra stater är förpliktade att hjälpa Sverige men att vi inte utlovat motsvarande hjälp åt dem. ”En för alla, alla för en” är en känd paroll, men knappast ”alla för mig, men inte jag för dem”.

Den parlamentariska försvarsberedningen har lämnat detta synsätt och menar att Sveriges och Europas säkerhet byggs genom samarbete. Det har uttryckts på olika sätt, senast av försvarsminister Sten Tolgfors med orden: ”Det går inte att se en situation där en militär konflikt i vårt närområde skall drabba endast ett av länderna. Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU skulle drabbas av kris eller angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige drabbas.”

Detta är naturligtvis en slags kollektiv säkerhet. Hade något parti haft invändningar borde det ha sagts rakt ut inför valet till Europaparlamentet.

GD 27 JUNI 2009