Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fälldin – han som gjorde’t

/

Thorbjörn Fälldin, centerledare 1971-85, blev statsminister genom att 1976 bryta socialdemokratins 44-åriga maktinnehav. De flesta säger 44 år, för Bramstorps korta bondeförbundsregering sommaren 1936 har mest setts som en parentes.

Annons

Men visst ligger det viss ironi att just en centerpartist kunde sätta punkt för den långa socialdemokratiska epok som inleddes 1932. Hade inte kohandeln med Bramstorp kommit 1933 är det möjligt att regeringen Hansson avgått det året efter att ha misslyckats med att få igenom sin ekonomiska politik. Då skulle det faktiskt ha kunnat bildas en borgerlig koalitionsregering, med eller utan högern. På 20-talet hade den frisinnade ledaren Carl Ekman motsatt sig borgerliga samlingsförsök, men Ekmans efterträdare 1932 Felix Hamrin, hade en annan inställning.
Bramstorp hade en koalition med socialdemokraterna 1936-39 och ingick därefter i samlingsregeringen till 1945. Det var också en koalition 1951-57 mellan Tage Erlanders socialdemokrater och Gunnar Hedlunds bondeförbundare. Bramstorp, Hedlund och Fälldin ledde partiet i 51 år, från 1934 till 1985. De följande 25 åren till i dag har det varit fyra ledare, Karin Söder, Olof Johansson, Lennart Daléus och Maud Olofsson. Alla partier har ökat omsättningshastigheten på partiledare.
Valet 1976 som ledde till maktskiftet fick en extra social dimension genom de två huvudaktörerna. Mot den kroppsarbetande norrländske bonden Thorbjörn Fälldin stod den akademiskt utbildade Olof Palme ur konservativ överklassmiljö. Många menar att valet till stor del avgjordes genom en debatt mellan de två. Palme var aggressiv, hånfull och spelade ut mängder av debattknep. Han vann överlägset tyckte nog partivänner i lokalen, men vid TV-apparater landet runt hamnade sympatierna hos den sävligare och eftertänksamme Fälldin. Två valrörelser senare överraskade Fälldin i en debatt genom en så väldig kraftutveckling att han kom att kallas ”Hulken”. Under flera år misslyckades Palme med att få grepp på Fälldin.
Det brukar sägas att valet 1976 avgjordes genom att Fälldin drev nej till kärnkraft som en huvudfråga. Men Centerpartiet minskade en procent i valet, till 24,1 procent, medan Moderaterna och Folkpartiet ökade med 1,3 respektive 1,7 procent.
Valet innan, 1973, var Fälldins första som ordförande och gav partiet dess bästa resultat någonsin med 25,1 procent. Därefter idel minskningar ned till 12,4 procent i hans sista val 1985, varefter partiets valberedning under närmast förnedrande former ville avsätta honom.
”Ske er vilja”, sade Fälldin och meddelade pressen att han ”fått foten”. Efter det visade han sig inte vid någon centerstämma på ett och ett halvt årtionde, men kom då grannens dotter Maud Olofsson valdes till partiordförande.
Statsministerseriens bok om Fälldin är skriven av Olle Svenning, socialdemokratisk författare och journalist, en gång medarbetare i Tage Erlanders kansli. Det är en saklig, balanserad och välskriven bok. Det är uppenbart att Svenning har respekt för Fälldin, både som politiker och person.
Redan i sin första regering hade Fälldin fler kvinnor än Palme haft, Erlander tyckte alltid att det räckte med en eller högst två kvinnor. Genom att utse Karin Söder till utrikesminister gav Fälldin också en kvinna en mer framträdande plats än i någon tidigare regering.
Den nya regeringen kom till ”dukat bord” sade Palme, men i stället var landet på väg in i de mest omfattande branschvisa industrikriserna någonsin i Sverige.
Statsråd från den tiden har sagt mig att de varit fyllda av beundran för Fälldins förmåga att skapa god stämning och konstruktivt lösa problem. Olyckan var den bomb Fälldin själv hade med sig i boet, alltså kategoriska låsningar om kärnkraften. Jag var med ett par gånger i statsministerns tjänsterum när vi överlade om försvaret. Jag hade inte trott att han skulle vara så väl insatt och genast kunde genomskåda svagheter i olika alternativ.
Gunnar Björk här i Gävle var ju också försvarspolitiker och sa till mig att ”Thorbjörn är alltid påläst.” Arbetsförmågan var imponerande men ledde till magsår.
Fälldin blev hemma i Ramvik hösten 1981 uppringd av ÖB Lennart Ljung som berättade att sovjetiska marinenheter samlats på internationellt vatten utanför den grundstötta ryska ubåten vid Karlskrona. Det kunde tyda på ett fritagningsförsök, och ÖB ville ha direktiv. ”Håll gränsen”, svarade Fälldin. Ett snabbt och distinkt besked att om så behövdes anfalla och sänka de sovjetiska fartygen. Säkert det mest kraftfulla besked en svensk statsminister, helt på egen hand dessutom, givit under efterkrigstiden.
Fälldin förvånade regeringskansliets tjänstemän genom att regera enligt ”Ramviksmodellen”. När något departement redovisade förslag i något ämne ställde Fälldin frågan hur detta skulle påverka hans grannar hemma i Ramvik i Ådalen. Kunde tjänstemännen inte ge besked bad Fälldin dem att undersöka vidare och sedan återkomma. Han ville inte fatta beslut utan att veta effekterna på vanligt folk. Dagens regering borde göra på samma sätt.
Fälldin ledde tre regeringar. Den första från 1976 avgick 1978 på kärnkraftfrågan, varefter Ola Ullstens FP-regering satt fram till valet året efter. Fälldin återkom då med en trepartiregering. Den sprack 1981 när moderaterna under den koleriske Gösta Bohman hoppade av i protest mot skatteuppgörelsen med socialdemokraterna. I sak märkligt eftersom uppgörelsen infattade rejäla marginalskattesäkningar, något moderaterna pläderat för i många år. I stället blev det en regering C-FP. Nog den bästa av Fälldins regeringar, då det visade sig lättare att komma överens mellan två partier än mellan tre. 1982 återfick Palme makten.
En statsminister i en koalitionsregering har inte bara att företräda sitt eget parti utan i rollen ligger också att vara den som har huvudansvaret att få fram fortlöpande kompromisser. Då var det naturligtvis en absurditet att regeringschefen själv bundit sig så kategoriskt för en energilinje som saknade majoritet i riksdagen. Före valet förklarade han att ingen ministerpost var honom så angelägen att han skulle dagtinga med sitt samvete och ladda fler reaktorer. När han ändå gjorde det tappade han naturligtvis oerhört i förtroende.
I efterhand kan sägas att Fälldin genom att binda sig så hårt personligt och moraliskt borde ha insett att det inte skulle gå. Låsningen saknar motstycke i modern tid och borde lett till tanken att han stannat som partiledare men sökt få Karin Söder att bli regeringschef, Sveriges första kvinnliga. Sådana uppdelningar har funnits i Norge. Det hade löst både regeringens och Fälldins dilemma.
Kunde då inte moderaterna och folkpartiet strunta i sakfrågan och gå med på snabb avveckling av kärnkraften bara för att få en ny regering efter 44 års socialdemokratiskt styre?
Men vore det moraliskt möjligt att sätta makt före hänsyn till nation och skattebetalare? Sverige hade byggt de stora olje- och kolkraftverken i Karlshamn och Steningsund. Genom kärnkraften var det möjligt att ha oljekraftverken bara som reserv. Utan kärnkraft hade det på varit ofrånkomligt att bygga fler fossileldade verk. Klimathotet var inte lika analyserat som i dag, men att utsläppen var starkt skadliga kunde alla miljömedvetna rimligen se.
I Karlshamn skröt man över de höga skorstenarna som gjorde att nedfallet inte hamnade i Blekinge utan i Småland eller längre bort. Ekonomisk var det ytterst svårt att förklara för skattebetalare att man lagt ned miljarder på kärnkraftverk och sedan inte starta dem eller lägga ned dem efter kort tid,
Fälldin hade i unga år varit starkt intresserad av att spela och regissera amatörteater. Som få svenska politiker kom han att han införa nya ord i det talade språket, ibland sådana som funnits tidigare, som ”långbänk”. En del av hans uttryck var närmast bibliska
Palme var oerhört bitter över att ha förlorat makten. Han återkom ofta till att betrakta Fälldin som ohederlig. Medarbetare menar att Fälldin i början var respektfull, till och med beundrande inför Palme. Men han tog mycket illa upp när Palme 1974 erbjöd honom landshövdingeposten hemma i Västernorrland. Tolkade det son ett försök från Palme att bli av med en besvärlig motståndare.
”Fårfarmaren” sa Palme nedlåtande om Fälldin.
Svenning berättar att Fälldin fortfarande funderar om motsättningarna. ”Jag har aldrig inför mig själv kunnat komma på, vad det var som gjorde att inte Palme och jag fick kontakt.”
Jag kan möjligen ha en teori. Tage Erlander och Bertil Ohlin misstrodde alltid varandra djupt. För båda paren gäller att de stod mot varandra som huvudkonkurrenter om att leda landet. Det är kanske inte så lätt att samtidigt vara nära vänner.
Thorbjörn Fälldin ville stärka mitten genom att som ny partiledare 1971 söka få till stånd en sammanläggning med Folkpartiet. Gunnar Helén var med på noterna, men Fälldin fick nej sedan flera ändrat sig inför partiets ”Uppsala möte.”
Fälldin kände sig osäker och otrygg efter sin felbedömning av partiopinionen. I ett samtal med Svenning säger Fälldin: ”Jag tror därför att det var ett misstag av mig att inte avgå.” Kanske Mona Sahlin känner något liknande om bakläxan när hon internt fick nej på att gå till val tillsammans med bara Miljöpartiet. Överkörda partiledare mår nog inte bra.
När Fälldin lämnat pariledarskapet återgick han till fåren och skogen, som han egentligen aldrig lämnat. Ville inte bli landshövding eller verkschef. Han kom dock att bli ordförande för Nordiska museet, Televerket, Föreningsbanken och Föreningen Norden. Han ingick också i kommissionen rörande mordet på Olof Palme.
Olle Svenning ger sitt sammanfattande kapitel om Fälldin rubriken ”Bondeledaren som förändrade politiken”. Han gissar att Fälldin var ”svensk storpolitiks siste självlärde kroppsarbetare”. Det har bara funnits tre sådana regeringschefer, den frisinnade Carl Ekman och bondepolitikerna Bramstorp och Fälldin.
Hans Lindblad

Mer läsning

Annons