Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fåniga flygvanor

Annons

Flugit något på sistone? Varför blir vi mer svenska än någonsin när vi kliver ombord på ett flygplan? Fenomenet blir irriterande påtagligt ombord på inrikesflygningar över landet där det nästan alltid är fri sittning. I godan ro trippar vi ombord på planet, naturligtvis utan att titta på varandra. Vi knölar in vårt handbagage och sedan sätter vi oss, närmast gången eller möjligen närmast fönstret. Aldrig i mitten. Det finns säkert flera anledningar till detta, man har fruktansvärt bråttom av planet och måste försöka spara hundradelar när det sedan gäller att komma av efter landning.

Eller kanske lider du av svår klaustrofobi och kan inte sitta mellan två personer, men då borde du å andra sidan heller inte klara att sitta vid fönstret. Klaustrofobi och sittplats närmast gången är en klart giltig kombination.

Många är flygrädda och mår bäst av att sitta vid gången, också en helt okay förklaring till att man paxat sin plats, nu tror inte jag att alla dessa människor som gång efter annan sätter sig så långt ifrån varandra som det är möjligt ombord på ett plan lider av flygskräck eller klaustrofobi. Jag tror att de drabbats av en rejäl släng svenskhet i kombination med fånighet och trams.

Det handlar uteslutande om vuxna som beter sig så här, barn upp till tonåren är av naturen fortfarande sociala människor . Vuxna människor gör vad som helst för att inte behöva gnussa armbåge med någon annan. Det blir så löjligt när de sista passagerarna som kommer ombord på planet ska ursäkta sig för att få klämma sig in på mittenplatsen som ingen vågat slå sig ner på, ovanligt också att någon flyttar sig frivilligt och det beror på att alla in i det längsta undviker ögonkontakt och stirrar ner på sina knän. När de till sist flyttar sig så har det hittills i mitt liv aldrig hänt att någon rest sig och liksom flyttat in till mitten utan alla har rest sig upp, blockerat gången och väntat på att jag hoppat in. Har man en gång fått en närmast-gången-plats så lämnar man den uppenbarligen inte! Icke! Om du sedan hejar på någon du slår dig ner bredvid så tror de att du är komplett galen.

Vi är ett lite tramsigt gäng vi resande svenskar och jag måste faktiskt säga, inte så lite nöjd med mig själv, att i den här frågan har jag ryggen fri. Jag fyller på inifrån och jag hejar alltid glatt tillbaka om någon mot förmodan hälsar, eller så hejar jag först, däremot småpratar jag inte längre med svenska medpassagerare efter en märklig erfarenhet på ett plan till USA, jag reste ensam och satt bredvid en annan ensam svenska. Hej sa jag. Hej, sa hon. Jag småpratade om benutrymme, kul att resa, vart ska du, lätta saker liksom. Responsen var obefintlig. Alla måste inte älska att prata men det slutade med att vi satt helt tysta utan att säga ett ord till varandra på åtta timmar!

På hemvägen satt jag bredvid en kille från Hawaii och fick bland annat lära mig att potatis är svindyr på Hawaii, det hade jag ju aldrig fått reda på annars. Så här kan vi inte ha det, börja öva redan i morgon på bussen. Våga vara först med att inte sätta dig närmast gången och om någon hejar försök behålla så pass mycket syre i hjärnan efter chocken att du klarar att heja tillbaka. Det kan bli en mycket roligare måndag på det här viset!

TITTI SCHULTZ