Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fansen kan lita på Lundell

Annons

”Gå ut och var glad, din jävel” sjunger Lundell innan han går av scenen första gången efter 19 låtar. När Ulf Lundell hade premiär för sin unplugged-turné i Gävle i höstas lovade han att han var ute på sin allra sista resa. Sittande på en pall i Konserthuset fällde han uttalandet som skrällde till i hela Sverige.
På ett sätt förstår jag honom. Han fyller 60 i november och har som så många andra män i samma ålder börjat tröttna på sitt jobb. Å andra sidan tror jag honom inte riktigt när han vräker på för fullt inne i Läkerol Arena under tre timmar.
Han ser ut att vara en glad jävel där på scenen och jag misstänker att han helt enkelt inte kan låta bli. För vad är tvång och vad är lust hos Ulf Lundell egentligen? Fan vet och fan tror honom att det här verkligen är den sista gången.
Så fortsätt att gå ut och vara glad, din jävel.
Ulf Lundell verkar hålla sina demoner i schack genom sin enorma produktivitet: artist, lyriker, kompositör, romanförfattare och konstnär i över trettio år nu. Lägg till att han om några veckor debuterar som pjäsförfattare. ”6 pjäser” är ett halvdussin nyskrivna dramer som ges ut i bokform i april och sätts upp på scen strax därefter.
Men den stora produktiviteten gör honom också svårbedömd. Man hinner liksom aldrig längta efter en ny Lundell-platta. Tänka: ”Fan, nu var det ett tag sedan Lundell gjorde något”. Det kommer en platta, turné eller en roman lika regelbundet som räkningarna ramlar ner i brevlådan. Det blir svårt att sortera bland alla utgåvor och förhålla sig till dem på nödvändigt avstånd många gånger.
Därför tror jag till exempel att senaste plattan ”Omaha” inte riktigt fick den kritik den förtjänade. För det är en riktigt stark skiva på många sätt och han inleder kvällen med de tre första låtarna från albumet: ”Omaha”, ”Butiken” och ”Hitza hitz”. Strax därefter kommer ”Rik man” och i andra extranumren ”Koltrastsången”.
Personligen hör jag hellre hans nya låtar än de gamla örhängena som många gånger känns sönderspelade.
Men folket vill tillfredsställas och därför mixar han gammalt och nytt på ett sätt som ger publiken vad den vill ha. Betalar man 440 balubas för biljetten vill man kunna gå hem och säga att Uffe körde ”Hon gör mig galen” eller vilken man nu har som favorit ur den digra låtkatalogen.
”Gå ut och var glad” avslutar det ordinarie setet efter två timmar och sedan dundrar han på en timme till. Skakar av ett gäng av hitsen i ett medley under första extranumren.
Går av igen och kör slut över alla med en muskelversion av ”Folket bygger landet”.
Ishallsrock tillhör inte det där mest underhållande konsertformen, men Lundell har övat i decennier nu så han vet hur det ska gå till. Och med ett ungt hungrigt sexmannaband bakom kaptenen och ovanligt pratglad mellan låtarna fyller han fortfarande en viktig funktion. Det vore synd om det här verkligen var sista gången. Sverige skulle bli så mycket tråkigare, så fortsätt gå ut och var glad, din jävel.
”Ishallsrock tillhör inte det där mest underhållande konsertformen, men Lundell har övat i decennier nu så han vet hur det ska gå till”'