Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fantastiskt – och hopplöst

Annons

Två sätt att se ”Synecdoche, New York”:

1) Charlie Kaufman är ett geni och en av ytterst få särlingar i dagens Hollywood. Efter att ha skrivit filmer som ”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation” och ”Eternal sunshine of the spotless mind” är det konsekvent att han regidebuterar med en film som ”Synecdoche, New York”. En film som ställer frågor om konst, om åldrande, om kärlek och som utmanar sin publik i varje scen, varje kameravinkel.

Philip Seymour Hoffman är bättre än någonsin. Manuset innehåller fler ingångar än ett kaninbo och vissa scener – som när Samantha Mortons rollfigur flyttar in i ett brinnande hus – är oförglömliga.

2) Charlie Kaufman är en filmskapare som ibland är genial men som har för många idéer för sitt eget bästa. Det funkade i filmer som ”I huvudet på John Malkovich” och ”Adaptation”, men redan i ”Eternal Sunshine...” märktes att hans skaparkraft ofta går på tomgång. Då är det inte oväntat att ”Synecdoche” blir så ofokuserad och överlastad att den först kör i diket, sedan säckar ihop.

Philip Seymour Hoffman är bättre i ”Tvivel”. Det vildvuxna manuset hade behövt tuktas med häcksax av en driven regissör och vissa scener – som när Samantha Mortons rollfigur flyttar in i ett brinnande hus – är bara tomt pseudointellektuella.

Slutsats: Med ”Synecdoche, New York” kommer Charlie Kaufman att dela kritiker och publik som Moses, en annan inflytelserik, mycket judisk författare, delade Röda havet. Själv led jag av kvasikulturell allergi under stora delar av filmen men upptäckte plötsligt att de sista trettio minuterna sög in mig i någon sorts förvånad trans.

En god vän berättade strax efteråt att hon tyckte ”Synecdoche” började fantastiskt men att den sista halvtimmen var hopplös.

Erik Helmerson