Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Färgsprakande, stilsäker och grymt svängig Sinatrahyllning

Om bara tio dagar är det hundra år sedan Frances Albert Sinatra föddes, han som skulle bli Frankie Boy med hela världen.

Men, som Andreas Weise så riktigt påpekade i början av kvällen, om Amerika inte öppnat sina gränser för hans italienska föräldrar, då hade det förmodligen aldrig hänt.

Sinatra själv menade att om han inte haft musiken, hade han säkert blivit gangster istället. Nå, hans liv var nog så skandalomsusat ändå. Det var ingen direkt slump att han ville begravas med en flaska Jack Daniels, ett paket cigg och en tändare.

Sinatra blev en inspiration för många, och inte alltid på det mest hälsofrämjande sättet. Jag känner själv till minst ett par, och jag hoppas att de tittar ner från sin himmel en kväll som denna. För vilken kväll det blev, turnéns första utsålda afton enligt Andreas Weise, hela Gevaliasalen full av glada människor som lät sig värmas av en helt makalöst medryckande och tempofylld show.

Sandviken Big Band under ledning av Åke Björänge sätter sprätt på tempot med en gång och när Christer Sjögren inleder med "New York, New York" är det början på en lång, färgsprakande och grymt svängig kväll.

Christer Sjögren har en mycket djupare röst än Sinatra, men hans musikaliska känsla och närvaro gör musiken levande på ett sätt som faktiskt är enastående. Andreas Weise å sin sida har en ljusare stämma med bett, vilket han visar redan i början, i Kurt Weills "Mack the Knife". Jag hade också sett fram emot att får höra Kristin Amparo sjunga. För en del år sedan hörde jag henne på Skeppsholmens jazzfestival i Stockholm och det är det enda jag minns från den festivalen. Hon har en stor, varm och mycket uttrycksfull röst som har mognat sedan dess, vilket hon visar i flera låtar ur The American Songbook, som "Sweet Georgia Brown". Kul att få höra dessa gamla örhängen i så häftig tappning.

Mellansnacket är mest roligt och ibland lite fånigt, som sig bör. Dessutom får vi lära oss saker. Som att många av Sinatras största hits från början var musikallåtar. En av de mest berörande är Jerome Kerns "Ol' Man River" ur "Teaterbåten". Christer Sjögren gör den med stort allvar, glödande känsla och djup bas, till en ljussättning som simulerar vatten. Jag måste ge ljussättarna en eloge för den mycket snygga, färgsprakande och stämningsfulla ljussättningen.

Dessutom får Sandviken Big Band tillfälle att briljera i ett instrumentalt nummer där trummisen bjuder på ett trumsolo med både humor och skicklighet. Men mest är det sångerna förstås, hela raddan, från "As Time Goes By", "I Never Knew" och "Cheek to Cheek" till "They Can't Take That Away From Me" och "It Don't Mean A Thing".

Vid varje turnéstopp deltar en lokal Sinatra-tolkare och som en del kanske minns så utsågs Sven-Eric Eriksson från Bomhus till att sjunga Gävles bidrag. Och faktiskt, han sjunger som om han aldrig gjort annat och ger oss en imponerande säker version av "That's Life". Det enda som faller ur ramarna lite är en lite onödig eftergift åt årstiden i form av några julåtar. "Ave Maria" känns inte så där väldigt mycket Sinatra. Det är en av två invändningar jag har. Den andra är att vi inte fick höra "Fly Me To The Moon". Annars var allt helt underbart. Efter stående ovationer avslutades kvällen med en smått episk tolkning av My Way, dränkt i himmelskt ljus.

LÄS MER:

Sven-Eric förbereder sig för den stora kvällen

Sven-Eric är Gävles egen Sinatra