Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färgstark pjäs väcker Alice inom oss till liv

/
  • Det är kring Alice och hennes osäkerhet inför förvandlingen från barn till vuxen som allt kretsar.

Annons

Som barn var jag inte särskilt road av Alice i Underlandet, det ska erkännas. Mest fascinerades jag av John Tenniels lite läskiga illustrationer, medan själva berättelsen tycktes obegriplig och osammanhängande. Kanske är det ändå mest en saga för vuxna.

När jag nu får den återberättad i Folkteaterns avskalade och samtidigt färgstarka och tempofyllda version har jag i alla händelser betydligt lättare att identifiera mig med Alice. Det är kring henne och hennes osäkerhet inför förvandlingen från barn till vuxen som allt kretsar, så att själva den kaotiska handlingen med alla dess knasiga och skrämmande tablåer gestaltar den kaotiska inre världen, samtidigt som dessa tablåer kunde vara utbytbara mot i stort sett vad som helst.

Helheten är viktigare än delarna och efteråt är det känslan, musiken, gestaltningen av den för växandet så nödvändiga fantasivärlden i all sin fascinerande och skrämmande ombytlighet jag bär med mig. Det är fint att få en påminnelse om att vi alla, oberoende av ålder, inom oss bär en människa på väg att växa upp.

Att då och då gå denna inre varelse till mötes tillhör det som är lika nödvändigt som fruktbart, för att vi ska behålla vår nyfikenhet och inte stelna till tråkiga vuxna som tror sig känna världen, som en gång för alla inlärd läxa.

Alexandra Zetterberg Ehn utgör med sin okonstlade, fullkomligt magnetiska scennärvaro föreställningens starka nav, i en uppenbarelse som på genialiskt vis skiljer sig från tidigare Alicear.

Med barnslig pagefrisyr och grön klänning, ändå inte alls förbarnsligad eller ens särskilt flickaktig, gör hon en gestalt som alla åldrar och kön kan identifiera sig med, föreställer jag mig.

Hon är precis så envis, trulig, förtvivlad, rädd, kåt, förvirrad, arg och modig som vi alla varit någon gång.

Första akten följer boken väl som jag minns den. Det börjar i en solgul trädgård där Aja Rodas vita kanin försenad hattar hit och dit. Träd, fåglar och trollsländor bärs på skuggteaterns vis som silhuetter, i händerna på den svartklädda ensemblen.

Alice syster läser tråkiga böcker, bättre att följa kaninen ner i hålet. Och ner faller, störtar, flyger Alice, allt det gula ljuset sugs in i ett hål, det är underbart fantasieggande och den rytmiska musiken förstärker känslan.

Den galne Hattmakaren gör entré och åtta låsta dörrar dansar in till harpmusik som klingar keltiskt. Nyckeln, dörren, flaskan Drick mig, kakan Ät mig och Hattmakaren som förförisk danskavaljer, allt är med, liksom kroppsförvandlingen från jättestor till pytteliten.

Gång på gång lockas publiken till skratt inför det komiska och tragikomiska. Det är bara när Tweedledee och Tweedledum gör entré och sjunger en lång sång som avståndet blir för stort, plötsligt upphör gestaltningen för att försvinna i ord som inte går fram.

Men musiken svänger och nästan alltid lyckas föreställningen hantera det mångbottnade på suveränt vis, så att det finns något att ta till sig på flera plan.

Den flummiga piprökande kålmasken på sin svamp kan man som vuxen bara tolka på ett sätt, liksom sången om prinskorv och bröd. De sexuella känslorna som väller fram och de förnumstiga tweedlarnas uppmaning att alltid hålla ögonen på bollen, ja käre nån.

Den absurda köksscenen med Anna Andersson som naturtroget gråtande bebis, en gigantisk pepparkvarn och nysande damer, här blandas metaforer med strunt så det står härliga till.

Peter Mörlin gör en loj jazzkatt med stor skinnmössa och sidenpyjamas och här kommer den kända dialogen som mynnar i att om man inte vet vart man ska gå spelar det heller ingen roll vilken väg man tar.

Efter paus möter vi det självgoda ägget Klumpe-Dumpe som maktfullkomlig deklarerar, att när hon använder ett ord betyder det precis det hon vill att det ska betyda.

Jojo, ständigt aktuellt.

Tebjudningen, en bild av livets meningslösa rutiner, bryts på dråpligaste vis och övergår i Hummerkadriljen och så gör den sadistiska Drottningen, magnifikt gestaltad av Anna Andersson, entré.

Tvära kast mellan glädje och smärta leder fram till rättegången, som här handlar om huruvida Alice är en hummer eller inte.

Så vänder allt, Alice, som kanske drömt, är tillbaka i den vanliga världen med läxor och mörkerrädsla, och herr Dodgeson, det vill säga Lewis Carroll, är med på ett hörn.

Det hela utmynnar i en kanske lite väl tydlig och självklar påminnelse om att vi alltid har tillgång till Underlandet, om världen verkar trång. Det är bara att blunda! Men kom ihåg att den världen inte är någon ofarlig idyll, vill jag tillägga.

Camilla Dal

Annons