Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fashionista till kejsare!

Det är en hel del klassiker på programmet hos stans teatrar, Folkteatern tar sig åter an Tjechov och Skottes har länge arbetat sig igenom de klassiska sagorna, i mindre format.

Gärna för mig när de Kellermanska dockorna som vanligt byggs av outgrundlig och ”praktisk” fantasi.

Till Kalle Zerpes pigga musik driver de föreställningens symfoniska positiv med både svans (kapellmästaren Jocke) och gnisselvev när man nu – precis i rätt tid! – lyfter fram HC Andersens kejsare och alla hans paltor ur garderoben.

Och vilket modeoffer han är, Kejsar’n! Som han längtar efter sina nya kläder!

Likt en överaktiv Christer Lindarw svänger och skorrar han fram i slottet, så uppfylld av sin egen fåfänga, när han inte ansätter den luggslitne skräddaren, trots att han som den yppigt yxade Kejsarinnan påpekar har en rock för varje timme på dagen.

Vilken fashionista, vilken dockposör!

Då dyker förstås de två luriga vävarna upp, som whistle-blowers utan uppdrag, med sin pudel till häst och med sina låtsade vävstolar och sitt osynliga tyg, som låter alla med smak och förstånd falla i trans, men gör den som inte ser påfågelsmönstret och regnbågens alla färger ”mer än lovligt dum”.

– Iiiii, inget i hela världen är viktigare än att jag har en ny dräkt till paraden i morgon! sliter Kejsaren sitt halmhår under den blanka kronan och betalar dem överpris för osett tyg.

Och sen blir paraden ju inte som han tänkt den...

Slutet är väl abrupt, som det brukar vara i (moral) sagor. Men just den här känns ständigt angelägen, tycks gång efter annan behöva påminna oss om att det är lättare att jamsa med massan än att ifrågasätta makten.