Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Faust i Grekland

Faust ses som den rastlöse sökaren, symbolen för människans strävan, som säljer sin själ till djävulen för att nå kunskap. Weste Westeson skriver den första artikeln i en serie artiklar med anledning av Folkteaterns Faust i Gasklockan med premiär fredagen den 6 mars.

INFÖR FAUST

Det berg som kröns av Mistras borg är inte fullt så brant som på de gamla kopparsticken men vägen upp är nog så jobbig i värmen. Jag har fullt upp med att kolla var jag sätter fötterna och följa med i handboken. Och jag fascineras av den allt häftigare utsikten. Vilken fantastisk plats att bygga en borg på!

Det är många år sedan jag klättrade upp till Mistras borg men jag är alldeles säker på att jag inte ett ögonblick tänkte på Faust. Jag hade läst tyska och var någotsånär förtrogen med första delen av Goethes teaterstycke, den mer lästa och mer välbekanta. Men hade jag någon gång hört att den andra delen utspelades i Grekland och till en del i Mistra var jag totalt omedveten om det den gången.

I dag vet jag lite mer men visst är kontrasten mellan de borgerligt tyska scenerna i den förra delen och det medeltida Mistras ruiner väldigt stora. Vilken bisarr idé av Goethe att förlägga handlingen hit. Eller inte?

Sparta ligger på södra Peloponnesos, 3 timmars bussresa från Athen. En mäktig stad och stat under antik tid, berömd för sina hårt drillade och omåttligt tappra soldater och Athens besegrare i det långvariga peloponnesiska kriget under senare hälften av 400-talet före Kristus. Den antika staden förstördes under folkvandringstiden av Alariks goter år 396 e Kr, och den nya staden byggdes upp först i modern tid, 1834. Sparta har idag 15 000 invånare och är en helt ointressant landsortsstad i detta land där det annars kryllar av märkvärdiga antika besöksmål. Här får besökaren leta länge efter minsta lilla historiska monument. Kvar finns den ärofulla historien samt orden ”spartansk” och ”lakonisk” (efter det omgivande landskapet Lakonien).

Men Sparta är platsen från vilken man tar sig till Mistra. Sju kilometer bort över den bördiga slätten till en utlöpare av den mäktiga bergskedjan Taygetos (högsta toppen 2 404 meter). Fästningen och staden grundades av ättlingar till det fjärde korstågets riddare, västerlänningar alltså. Det var på 1200-talet under den tid vi kallar den bysantinska. Mistra var senare Peloponnesos huvudstad, långt viktigare än Athen på fastlandet som under medeltiden och fram till på 1800-talet var en obetydlig bondby. Idag är Mistra Europas största ruinområde, ett medeltida Pompeji.

Påstår man att Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) är Tysklands störste författare lär man inte bli emotsagd. Han är i sitt hemland hur stor som helst, visserligen säkert mer citerad än läst, men han finns med överallt och står över alla ifrågasättanden. Han förunnades dessutom ett långt och verksamt liv och producerade sig inom alla litterära genrer. Själv ansåg han att Färgläran med de vetenskapliga ambitionerna var hans förnämsta verk. Något eftervärlden knappast håller med om.

Skådespelet Faust är Goethes livsverk, bokstavligen, han var sysselsatt med det i nästan 60 år och ansåg sig färdig först då han var närmare 80. (Del 2 kom ut först efter författarens död.) Faust är den rastlöse sökaren, symbolen för människans strävan, som säljer sin själ till djävulen för att nå kunskap. Den första delens handling är förlagd till tyska miljöer, mer eller mindre realistiska och lätt igenkännbara: Fausts arbetsrum, Auerbachs källare i Leipzig, gata, trädgård. Faust träffar Gretchen, den blonda med flätorna, den sedesamma, älskliga, väluppfostrade och nykonfirmerade. Förför henne och överger henne.

Styckets andra del är mer symbolisk och allegorisk. Att Goethe drogs till den grekiska miljön har sin förklaring. Han var påverkad av den ryktbare och något äldre konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann som hade karakteriserat den grekiska konstens väsen med de berömda orden ”ädel enkelhet och stilla storhet” (edle Einfalt und stille Grösse). Det antika Hellas representerade idealet, estetiskt men också etiskt eftersom den sanna konsten lyfter människan i moraliskt avseende! Precis som många av sina samtida bar Goethe på en bild av Hellas som hemvisten för allt skönt, ädelt och humant.

Men kanske anade han att bilden av detta fantasiland inte skulle tåla mötet med verklighetens Grekland. Kanske var det därför han aldrig gjorde något försök att resa dit. Under sin långa italienska resa såg han greklandsseglare ligga i Syrakusas hamn på Sicilien. Han hade kunnat gå ombord och följa med på något av dem men avstod. Han vågade helt enkelt inte? Säkert ett klokt beslut. Åtskilliga greklandsfarares idealbilder av Hellas slogs i spillror vid mötet med landet och folket när Grekland under 1700- och 1800-talet började bli mer lättillgängligt för besökare. Och detta gäller förstås inte bara tyskar.

Goethe levde vidare med sin bild av ideallandet Hellas. Men han hade studerat både geografin och historien. Han var väl insatt i vad som hände i det fjärde korstågets kölvatten och han hade fäst sig vid beskrivningen av Mistra (som han kallar Sparta). Den bild han tecknar av ”Faustborgen” i pjäsen stämmer, säger de lärde, förvånansvärt väl in på Mistras borg.

I Faust 2 har skådeplatsen flyttats till det antika Grekland. Anvisningarna för några av scenerna i den andra akten verkar nog så vaga: ”Vid övre Peneios” (flod i norra Grekland) och ”Klippvikar vid Egeiska havet”. Det vimlar av mytologiska figurer och en del av dem har roller i handlingen. Att Goethe är så väl insatt i de gamla myterna påminner oss om att dessa på hans tid tillhörde allmänbildningen – också hos dem som läste honom och såg hans pjäser.

I den tredje akten, som kallas Helenaakten, befinner vi oss ”Framför Menelaos palats i Sparta” (= Mistra). Faust har av Mefisto (djävulen) begärt att få den skönaste av kvinnor i alla tider, Helena. Här sker mötet mellan dem, föreningen fullbordas mellan Faust som nu är en av de västerländska riddarnas ledare och Helena, sinnebilden för den hellenska skönheten. Giftermål äger rum och en son föds, Euforion – namnet innehåller ordet eufori. Goethe har för övrigt format denne Euforion efter Lord Byrons modell, den av de unga samtida skalderna som han uppskattade mest.

Det bör väl påpekas att Helena är just den vida kända kvinna som enligt myten rövades bort från sitt äktenskap med kung Menelaos av Sparta av den trojanske prinsen Paris, vilket blev upphovet till det tio år långa trojanska kriget - en allvarlig historia med de mest ödesdigra följder för de inblandade. Men kriget skänkte oss också klassikernas klassiker, Iliaden och Odysséen, skrivna av Homeros, eller som någon konstaterat, en annan person med samma namn. Trojanska kriget och Odysseus irrfärder har nyttjats otaliga gånger i litteraturen och konsten och många minns förstås Offenbachs vanvördiga och uppsluppna operett Sköna Helena – och kanske Max Hansen i rollen som den kuschade Menelaos (”Jag är Sköna Helenas, Sköna Helenas… man”).

Men härmed har vi kommit en bra bit från Goethes Faust, andra delen. Hur det till slut går med den lilla kärnfamiljen i Mistra ska inte avslöjas här, men inte slutar det lyckligt. Det är ju en tragedi. När Folkteatern sätter upp Faust i mars blir allt uppenbart. Kanske – endast gudarna vet. Och Peter Oskarson.

Weste Westeson