Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fel att spärra in någon i 60 dagar

Sjuksköterskan Inger Persson hade mycket kontakt med Mir Abbas Safari, 36, som tog sitt liv på häktet i Gävle i maj.
– Han sa att han inte hade någon framtid, berättar hon och kritiserar Migrationsverket för att inte själva ta hand om avvisningshotade människor som har det svårt nog ändå utan att bli inlåsta på häktet.

Annons

Under de 67 sista dagarna av sitt liv hölls Mir Abbas Safari inlåst i en cell på häktet i Gävle. Där släpps de intagna bara ut ur cellerna under en timme per dygn. Samtalen med de anställda blir den största kontakten fångarna har med andra människor.

Inger Persson är sjuksköterska på häktet och hade mycket med Mir Abbas Safari att göra. För henne blev beskedet om 36–åringens självmord ett hårt slag.

– Jag var på semester med husbilen. Vi var i Kroatien, tror jag. Jag blev ledsen som människa. Han sa att han inte hade någon framtid, berättar sjuksköterskan, som är tagen efter sina samtal med Mir Abbas Safari och av det slut han fick.

– Man blir så frustrerad. Att vi i Sverige, år 2009, inte ska kunna föregå med gott exempel. I stället placerar vi människor som ska avvisas i häkte i över 60 dagar.

Tillvaron på häktet skiljer sig mycket från miljön i Migrationsverkets förvarsenhet på Kaserngatan. På den senare anläggningen finns tillfälle att spela pingis eller biljard med andra i samma situation. Man kan använda internet och ringa från en telefon. Bara entrédörren är låst. På häktet gäller inspärrning i cellen under 23 av dygnets 24 timmar – utan telefon och utan möjlighet att tala med andra människor.

– Han hade bestämt sig för att ta sitt liv. Han försökte få mig och läkaren att hjälpa honom. Han tyckte att han var vuxen och beslutet var hans – därför kunde vi hjälpa honom.

Svaret blev naturligtvis nej.

– Då skulle han vänta tills han kom till Afghanistan. Där skulle han ta in på hotell och göra det, säger Inger Persson.

Emellanåt ljusnade den desperata tillvaron. Vänner från Sundsvall kom på besök. Mir Abbas Safari fick också kontakt med en vårdare på häktet i Bomhus som liksom han själv talade flytande persiska.

Men snart började Mir Abbas Safari åter må sämre. Under de sista dagarna förvärrades situationen.

– Det fanns signaler att något kunde hända. Därför utökade vi övervakningen så att någon kontrollerade honom varje kvart.

36–åringens sista kontakt med omvärlden blev ett samtal från hans ”porttelefon” i cellen att han inte ville ha sin medicin.

När vårdarna tittade till honom tio minuter senare hade han hängt sig med trådar från en filt och kläder som knutits ihop till ett snöre. Mir Abbas Safari fick omedelbart vård men avled några timmar senare.

– Vi får inte ha sekundövervakning på häktet. Och han var inte psykiskt sjuk så att han kunde få vård på psyket.

Efter det tragiska dödsfallet är Inger Persson kritisk mot Migrationsverket, som utnyttjade rätten enligt utlänningslagen att placera personer som ska avvisas på häktet i stället för på det egna förvaret.

– Ibland verkar det som att det räcker med att sätta ner kaffekoppen för hårt i bordet för att de ska få en biljett hit. Men att sitta på häktet är inhumant. Och man ska inte behöva sitta där i över 60 dagar.

Migrationsverket borde utbilda sin personal och om det behövs bygga om sina lokaler, tycker Inger Persson. Allt för att människor som inte begått några brott inte ska behöva behandlas som brottslingar och spärras in på ett häkte, som Mir Abbas Safari.

– Han hade ingen framtid, sa han. Han var väldigt, väldigt olycklig.