Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Felicia var rädd att gå på rast

Felicia Liu, 29 år, vet hur det känns att vara rädd när det är dags att gå ut på rast.

Hon mobbades under sex år av sin skoltid.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt, säger hon.

Idag är Felicia Liu distriktsordförande i LUF Gävleborg och jobbar som tolk. Hon har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad efter några år i huvudstaden.

Här i Sandviken gick hon i grundskolan och under sex av de nio åren kände hon sig mobbad.

Allt började när hon bytte skola i årskurs fyra.

– Allt förändrades. Tre killar i klassen började mobba mig för att jag var annorlunda, säger Felicia Liu.

Hon blev kallad svartskalle och ful och uppmanades att flytta från Sverige. Från början var det "bara" ord men med tiden blev mobbningen fysisk.

– De knuffade mig och sköt gummiband på mig på lektionerna, säger hon och räknar upp flera andra incidenter från skolmatsalen, skolgården och korridorerna.

Mobbningen fortsatte ända till årskurs nio och Felicia Liu upplevde aldrig att hon fick tillräckligt stöd av de vuxna i skolan. Hon uppmanades att inte bry sig så mycket - då skulle säkert plågoandarna lägga av.

– Jag var ju rädd för att gå på rast. Ett tag vågade jag inte ens vänta på skolbussen, jag gick och gömde mig bakom skolmatsalen för jag visste att om jag skulle gå till de andra skulle de säga och göra saker mot mig.

Efter gymnasiet bestämde hon sig för att söka till lärarutbildningen i Stockholm.

– Jag tänkte att som lärare kan jag göra skillnad och jag ska inte blunda, säger hon.

Och det var först då, sedan hon lämnat Sandviken och skaffat sig nya vänner i huvudstaden, som hennes liv började vända.

– Efter två år i Stockholm vågade jag berätta för mina kompisar att jag varit mobbad. Det blev en brytpunkt. Sedan började jag blogga om mina upplevelser och fick stor respons från andra som är mobbade eller har varit det. Mitt liv blev helt annorlunda, säger hon.

Visst har mobbningen satt sina spår. Hon har fortfarande låg självkänsla och har svårt att lita på folk.

– Men mobbningen har även gjort mig starkare till viss del. Och i dag vet jag att även om något känns jobbigt så vänder det.

Som ordförande i LUF Gävleborg är det just skolfrågor som står högst på Felicia Lius agenda.

Vad tycker du att skolor ska göra för att förhindra mobbning?

– Informera om vad som gäller och skriva en handlingsplan tillsammans med eleverna. När de blir involverade får planen en mycket starkare betydelse. Skolan måste även våga ta tag i saker och inte blunda. Ibland verkar man vara rädd för att skolan ska få dåligt rykte.

Vad har du för råd till de elever som är mobbade idag?

– Gå till din lärare och rektor. Prata med dina föräldrar och andra vuxna. Och om din lärare inte lyssnar, gå till en annan lärare istället. De har en skyldighet att agera.