Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fenomenalt, McFerrin

Annons

Det var högsta kvalitet, det var njutbart, underhållande, lekfullt och komiskt... ja, 110 minuter som hade praktiskt taget allt.

Minus den låt som den breda allmänheten (inte de hängivna fansen, dom kan mer) för evigt förknippar med karln. Den hade han helt sonika lämnat hemma på andra sidan Atlanten. Åtminstone någon halvminut hade kanske räckt för alla oss som trodde den var självskriven. Modigt eller korkat, välj själv, men sista pricken över i:et föll därmed bort även på tärningen.

Gnäll åsido, utan att på något sätt överdriva kan jag garantera att konserten med Bobby McFerrin inte blev någon annan lik i konserthusets elvaåriga historia. Som happening betraktat påminde den om Buddy Guy-spelningen för en himla massa år sen, men ändå för huset fullkomligt unikt i sitt slag.

Den 59-årige världsberömde röstekvilibristen äntrade scenen litet sådär anspråkslöst, iklädd lila t-shirt och blåjeans. Han satte sig tillrätta bakom tre mindre högtalare, klappade ömt sin stol och satte genast igång. Inget ”hi, Gavle” eller liknande trams, utan pang på det väsentliga.

Det som annars kräver en vokalgrupp på fyra-fem personer klarar Bobby McFerrin ensam. Han målar sin musik med ytterst känsliga penseldrag och spelar alla instrument med enbart sin fenomenala röst, som han skolat och vårdat på nuvarande sätt sen han var 27 år. Dessförinnan inspirerades han av sin musikaliske far hemma i New York (där han föddes) och sen i Kalifornien (där han växte upp). Givetvis spelade också 60-talsprofiler inom musiken som Clapton och Hendrix stor roll liksom sångerskor som Dianne Reeves, Billie Holiday och många andra.

McFerrin tog under andra halvan av föreställningen hjälp av vältrimmade röster i den fullsatta salongen (jazzgymnasiets elever hade fått fribiljetter), inklusive Fredrik Swahn som hade bilat i ilfart från ett jobb i Stockholm för att få se sin favoritartist. Sällan har väl det slitna uttrycket ”publiken var med på noterna” passat så bra som här.

Störst bifall fick ändå en ung kille vid namn Jörgen som tog sig fram till scenen och visade sina färdigheter i improvisationsdans. Till ackompanjemang av Bobby McFerrin, ett minne för livet.

Slutdelen förvandlades till något av en workshop med en masskör på scenen dirigerad av kvällens huvudartist. En kanonkväll, även om jag som sagt saknade både en gnutta av hans one-hit-wonder och mera ”vanlig” sång överhuvud taget. Bobby McFerrins röstresurser är ju både obegränsade och, minst sagt, gränsöverskridande genremässigt.