Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finfin textil i adventstid

Sällan har så många små gallerier bjudit på så mycket bra konst. Två eminenta textilare på ett par kvarters avstånd, en målare i Sandviken som hittat linjen i sina porträtt. Kan det vara den stundade julen som gör att Gävles och Sandvikens och Hofors konstliv känns vitalare än någonsin? Vad är det som händer?

Annons

Av fyra goda utställningar börjar vi med textilen. Hur ofta har två sådana välformulerade, textila utställningar visats samtidigt i Gävle? Aldrig, gissar jag. Desto mer förvånande att det händer just nu, i 2011, när textilen trots draghjälp från slöjden verkar ha förpassats till nåt icke önskvärt konstnärligt uttryck, i alla fall om man gör på det klassiska, ”kvinnogöra”-viset, som i bildväv och applikationskonst/collage – och inte är man som råkar ha lärt sig hur man för två stickor.

För det gör ont i ett textilhjärta att höra av legendariska väverskan Annie Forsberg att textil inte går att sälja längre, ens som offentliga verk. Hennes vävar bygger från Birger Forsbergs Hedesundavävar och Harraniatankar, förstås, men nej, hon är inte en av de biologiska döttrarna. Annie Forsberg var dock ett av de allra första vävarbarnen i Hedesunda i mitten av sextiotalet och har i fin stil fortsatt med sitt konstnärskap, där också glas och grafik blandats in.

Allt detta visar hon delar av på Rosa Huset, men det är vävarna som stannar kvar. Stora, stundtals nästan genombrutna, väl avvägda och berättande skapelser där hon låter sin gedigna yrkesskicklighet möta en absolut känslighet för både motiv och material.

Politiken har hon lämnat hemma den här gången, säger hon, men nog tycker jag att hennes mytiska vävar också står där som ett bevis: Ett utrop, ett skall – übersöta dvärgpinschern Happy finns med i famnen hela tiden – för textilens återupprättelse. Missa inte heller den fantastiska glasmosaiken av den keltiska ”hunden” med bärstensögat!

Och den som fortfarande tvivlar på textilens segertåg kan ju bege sig till Majoo där en helt annan, men lika gedigen, textilkonstnär bjuder in oss i lika kargt nedtonade som böljande landskap. Lisbeth Wahlberg har en gedigen konstutbildning, gick på Konstindustriskolan i Göteborg på 70-talet, har gått både Gerlesborg och Sunderby.

Sen blev konsten vilande tills hon för ett par år sen flyttade från Lerum till Gävle.

Här började de intrikata collagen komma till, tygbitarna hon river och klipper, vrider och vänder, placerar och fäster i duken med små, små stiliserade stygn och i år var ett par av dem med på Länskonsten. Därför passar det ju perfekt att Majoo lyfter fram henne, visar nya och äldre collage uppblandat med lite härliga 80-tals vävar – och den blå, korslagda applikationen ”Blå tanke” som skulle göra sig i vilken kyrka som helst.

Efter detta sveper man lätt igenom – det är många verk! – Gävle Konstgrafikers årliga julutställning.

De flesta av dem är som vi är vana att se dem, påhittiga och kompetenta grafiker där några drar vidare i emaljen, men roligast är att se Peter Kautzkys nytändning i grafiken. Äntligen! utbrister den som länge tyckt att nu måste akvarellerna få vila. Här visar han i och för sig verk från 80-talet, den ena ser ut som förlagan till det underbara draperiet han formgett på Folkets Hus i Gävle, men de håller mer än väl än.

Och en fågel viskar att det är detta, grafiken, han kommer att bjuda på på Galleri Elixir nästa vecka.

I can’t wait!

Vad sägs om att avsluta lördagens konstrunda med lite hederligt måleri på Konstifik i Sandviken. Det är hoforsbon Barbro Eriksson som grävt allt djupare i sin porträttkonst och det blir så bra. Det är modigt accentuerat och färgsatt utan att tippa över, avskalat utan att bli tunt.

En perfekt avslutning på lördagen.

Sanna Wikström

Annons