Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag firar Carl-Adolf sina 100 år

/
  • Samma skarpa intellekt även om det i dag tar ett tag att komma fram till namn och händelser. Sanna Wikström har träffat dagens jubilar Carl-Adolf Murray.

Det är den vackraste av höstens dagar och enhetschefen Catarina Holmström möter mig i entrén till Ovansjögården.

Annons

Längre upp i det ombonade äldreboendet väntar Carl- Adolf Murray, på mig och på 100-årsdagen i dag, tisdag.

Kan man fråga en 100-åring om döden? funderar jag när vi går trappan upp.

Men jag lämnar det, för det blir så mycket liv i ett samtal med Carl-Adolf Murray. Vi har setts en del genom åren, senaste riktiga intervjun var när han fick GDs kulturpris 1999.

Jag ger honom dagens chokladask och han tackar, ”den kan du äta upp, hela själv”, säger jag ”du som har sån fin figur!”.

– Jag är glad i godsaker men har ålagt mig återhållsamhet! säger Carl-Adolf. Det hänger ihop, mycket nära. Du vet: En sund själ i en sund kropp...

Eller tvärtom?

– Ja, eller tvärtom!

Han skrattar. Det är samma lätt skorrande dialekt, samma varma blick, samma lite fnissiga skratt som jag kommer ihåg. Och samma skarpa intellekt – det är det roligaste – även om det i dag tar ett tag att komma fram till namn och händelser.

– Det där var något jag fick lära mig tidigt, av pappa. Ja, alla vi nio syskon. Han kom in på morgonen, vi låg i våra våningssängar, och anbefallde: Kom upp nu pojkar, nu ska vi göra armhävningar!

Jag frågar honom om hans egen kulturgärning, skötebarnet Stenhuset i Gästrike-Hammarby, det som tog vid efter hans prästgärning i Ovansjö.

– Jag sa alltid att det var ett arbete som bara gav mig glädje och så är det än i dag. Men jag hade kunnat bli kvar som militär!

Han berättar om krigsåren när man fruktade att tyskarna skulle gå in i Sverige och han låg som plutonchef vid gränsen mot Norge, i Sysslebäck, Värmland.

– Det var ett hårt liv, vi var stundtals helt isolerade. Jag fick sen åka på utbildning och under den tiden skedde en explosion och en av mina rekryter fick armen bortskjuten...

Han tystnar och får tårar i ögonen, säger sen att det gick ganska bra för honom ändå, att han fick hjälp men att han inte kunde förlåta sig själv för att han inte var där.

Har du alltid varit så där osjälvisk, frågar jag. Han ser uppriktigt förvånad ut:

– Nähä du! Det är jag inte! Inte alls! Är inte du självisk?

Jo, visst men...

– Jag är också det, varför skulle jag vara annorlunda? Men den Gud som jag tror på belönar mig inte efter vad jag gjort och inte gjort, han känner våra hjärtan och även om du och jag varit oerhört själviska och ljugit så är han större och dömer oss inte. Uppdiktad eller inte. Så är den Gud jag tror på och är uppfostrad vid.

Och han berättar livfullt om den gången han som nybliven präst åkte tåg från Uppsala iförd prästdräkt och en man på tåget tilltalade honom: ”Jag ser att ni är präst?”, ”Ja”, ”Tror ni på Gud?”, ”Ja”, ”Jag bor i Uppsala, nära Domkyrkan och när jag hör dess klockor slå hör jag bara ’dom, död, dom, död’!”:

– Vad märkligt, sa jag. Att vi kan höra så olika, när jag hör klockorna hör jag ’liv, glädje, liv, glädje’. På äldsta latin står det ju på klockorna, ”audite voco vos”, hören jag kallar er i glädje.

Har du någonsin ångrat att du blev präst?

– Nej, säger han, men ögonen fylls med tårar. Det har funnits ögonblick, som vid plötsliga dödsfall, när man måste åka med och tala om för föräldrarna att deras barn blivit påkört.

Gråtmild blir han också när vi pratar om älskade hustrun Märtha:

– Hon var en kvinna som ständigt stod till tjänst på olika sätt och uppmuntrade mig i mitt arbete. Hon var så begåvad musikaliskt, utbildade sig till kantor i Skeby i Dalarna. Utan henne hade jag inte varit den jag är i dag!

Så fint pratade du om henne sist också.

– Ja, varför skulle jag inte det? Det var ju sanningen!

Det har gått en timme och det knackar på dörren, sköterskan Birgitta Jansson kommer in för att hämta till lunch. Vem som helst ser att deras kontakt är speciell och förklaringen kommer:

– Calle var min konfirmationspräst, berättar hon. Du var 54 och jag 14!

Vi enas om att jag kan stanna en stund till. Carl-Adolf Murray minns tiden i Ovansjö vackra kyrka:

– Och min föregångare där, prästen Humble, han var skicklig och nitisk och den jag beundrar mest av de som levt i Ovansjö. Han ville bli begraven nära på norra sidan av kyrkan, så han kunde lyssna till de som kom efter och om de höll sig till rätt lära eller inte!

Vi skrattar och Carl-Adolf berättar om de skatter som finns i kyrkan, bland annat en förteckning från 1293 som berättar om var sockengränsen skulle dras.

– Det fanns sju lås och sju socknar, säger han och låter plötsligt som en sagoberättare.

Det för oss in på den bok ”Selma Lagerlöfs papyrus” som kommer ut i dag (se recension på kultursidan) och som han skrivit tillsammans med Gry Schmelling om den papyrusforskning han gjort.

– Jag är glad om den kan vara till nån glädje. Och hoppas jag inte sårat nån människa genom det jag sagt. Böcker är något ansvarsfullt!

Säger han som brukar bläddra förbi sportsidorna i tidningen. När han inledde programmet i Stenhuset om ”Idrott 1899-1999” och föreläsningsserien ”Tiderna förändras” avslöjade han detta. Men hur vågar du det, frågar jag som vet att hans brors sonson – tror han att det blir – heter Douglas Murray och är känd ishockeyspelare i USA.

– Nä, då är man inte mycket värd på ishockeybanan, skrockar han. Men han är en bra ung man, inte alls förstörd i en värld där pengarna styr.

Han funderar, kommer sen med nästa avslöjande:

– Fanns det en olympiad för hundraåringar skulle jag vara med. För jag är så rörlig i händerna fortfarande, vet du!

Innan jag går säger han, inte besviket men ganska bestämt, att det är två frågor som han trodde jag skulle ställa: Vad som är det hemskaste han varit med om och vilka hemligheter Stenhuset ruvar på.

– På den första säger jag när Stiftsgården i Undersvik höll på att brinna ner och på den andra vill jag inte svara.

Då tycker jag vi lämnar det, man behöver inte avslöja alla hemligheter i tidningen? Eller hur?

– Eller hur!

Annons