Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flickor missgynnas

Annons

När Riksidrottsförbundet fördelar statens bidragsmiljarder till idrotten missgynnas tjejerna. Idrotter där majoriteten av utövarna är tjejer får lägre bidrag. Pojkar som spelar ishockey får i snitt 683 kronor per utövare medan flickor som ägnar sig åt ridsport i snitt får 435 kronor per utövare, enligt en granskning som Dagens Nyheter gjort.

Flickor, kvinnor, som ägnar sig åt sport och idrott missgynnas alltså redan från barnsben...

I dag inleds Riksidrottsmötet i Visby. Men några planer på att diskutera den sneda fördelningen av statsbidragen tycks inte finnas. Riksidrottsförbundets ordförande Karin Matsson Weijber säger i en kommentar att hon är medveten om att ”det finns skevheter av olika karaktärer i alla våra sätt att fördela pengar”, Hon menar vidare att det felfria, perfekta systemet inte finns.

Nej, det är ju möjligt. Men nog borde det kunna gå att rätta till de mest uppenbara orättvisorna. Grundregeln för hur pengarna ska fördelas är trots allt väldigt förenklad och därmed trubbig. Principen är att de flesta av statens miljoner i första hand hamnar hos de stora lagidrotterna, de som domineras av pojkar.

Visst finns det också kvinnliga lagidrotter; fotboll, ishockey, bandy, volleyboll och så vidare, men lika stora, eller större, är ridsport, konståkning, gymnastik och andra idrotter som helt domineras av flickor. Och därmed får lägre bidrag...

Men nog borde man i ett modernt, civiliserat och någorlunda jämställt (nåja) samhälle kunna finna vägar att fördelar statsbidragen mer rättvist. Redan för snart 15 år sedan, 1995, kom en statlig utredning fram till att kvinnor fick 16 miljoner mindre än männen i det så kallade organisationsstödet. En liknande utredning, vars resultat presenterades i somras, kom fram till exakt samma resultat. Den låg till grund för en proposition som lades fram i februari i år.

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth har skrivit under propositionen om statens bidrag till idrotten, men säger sig ändå blir förvånad när hon hör att ingenting förändrats på 15 år. Men hon tänker inte göra något konkret utöver att ”det redan är ett konkret mål att arbeta för jämställdhet”.

Nog låter det målet med abstrakt än konkret.

Karin Matsson Weijber åter medger att det är för dåligt, men säger samtidigt att det är för krångligt att försöka ändra systemet. Och skulle systemet göras mer jämställt så skulle det antagligen slå snett i något annat avseende.

Det duger inte. Så lätt får man inte vifta undan en viktig fråga. Riksidrottsförbundet skämmer ut sig.

GD 15 MAJ 2009