Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Flincks konst befriar

Annons

Det sena dramat på tisdagskvällen i TV4 med Thorsten Flinck som Gustav III några timmar innan attentatet på maskeradbalen som sen ledde till hans död, var starkt. Närgånget, och liksom frätande på allt och alla. Gustav med ruttnade tänder mobbande sin son, den möjlige bastarden och blivande Gustav IV Adolf. Så tydligt man såg hur dennes senare fiasko som kung här låg i utkast. Sonen spelades utmärkt av Flincks dotter Happy och han var allt annat än lycklig.

Solkonungen själv – utan skimmer över panna eller dagar – rov för sina infall, det ena vansinnigare än det andra. Utkastade bara, grovt agande, kanske för att höra hur de smällde.

Henrik Schyffert som Armfeldt på trevande finlandssvenska var väl aningen malplacerad men det gjorde ingenting. Det ska vara så. Malplacerat. Det oväntade ska dyka upp. Som Dylans röst med munspel till.

Det är nämligen så, det vet Thorsten Flinck, det visste Sven Delblanc som författat stycket, att teater, eller konst, inte alls, som vi vanligen tror, är förställning.

Det är verkligheten som är förställningen. Det är i vardagen, inte på scenen, vi bär mask.

Det är i våra privata liv vi är rädda . Rädda för att göra bort oss, rädda för andras åsikter och tal. Men på scenen är vi äntligen fria.

Priset är dyrt. Se bara på Flincks privatliv som inte är eller i alla fall inte varit en dans på rosor. Det är på scenen han levt. För det vi söker i konsten är den sanning vi aldrig vågar närma oss i det verkliga livet. I konsten kan vi leva ut den.

Och konsten är konsekvent och obönhörlig. Konsten försöker inte ljuga. Den har ruttna tänder, sur andedräkt.

Visst, det är en romantisk konstsyn, det vet jag. Men den enda som egentligen finns, eller är värd att ta på allvar. Allt annat är bedrägeri och inbillning,

Och vad är poängen med den, att detta med sanningen står att finna på scenen, på boksidorna, i musiken, på målarduken?

Jo, att den befriar oss. Från ångesten att leva i förställning, bortvänt i rädsla, ideligen sökande gömställen.

Tacka Flinck – och Delblanc – för sådana kunskaper. De enda vi behöver bry oss om – att konsten befriar oss.