Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fokus på skratten i klassisk relationsskildring

TEATER: Kristian Ekenberg har sett "Maken" på Gävle teater.

Annons

Martina i

Vad är bäst – att möta en teaterpjäs baserad på en roman helt ren eller ha boken i färskt minne?

I just detta fall har jag svårt att frigöra mig från Gun-Britt Sundströms roman från 1976, som här har dramatiserats för Riksteatern av Ninna Tersman. Den grubblande och ältande relationsromanen, där kärleksparet Martina och Gustav högtravande kommunicerar med Bibelcitat, förvandlas till en komedi, åtminstone i första akten. I synnerhet Gustav blir en komisk, tämligen löjlig figur.

Greppet att klyva Martina i två, låta henne spelas av två skådespelare, är genialt. Två röster krävs för att göra rättvisa åt Martinas inre monologer och den känsla som finns i romanen av att hon övermannar Gustav på alla plan. Det är han som jagar efter henne ständigt, det är hon som hela tiden har övertaget och håller alla dörrar öppna.

”Maken” lyckas både roa för stunden och ge stoff för samtalet efteråt.

Pjäsen komprimerar men följer ändå troget kronologin i romanen, från det första telefonsamtalet när Gustav bjuder med Martina på teater till det bittra slutet, när de har skilts och återförenats så många gånger att energin till slut rinner ur deras förhållande.

Tidsmarkörerna finns med, men inte lika närvarande som i Gun-Britt Sundströms text.

Läs mer: Gävle läser "Maken"

Vietnamkriget, vänstervågen och den fria kärleken. Samtidigt finns resterna av ett mycket mer konventionellt samhälle kvar, som när den blott 19-åriga Gustav friar. En märklig parentes i kärleksrelationernas historia där stram konvention övergår i fritt kaos. Inte konstigt om Martina och Gustav är förvirrade.

Efter paus tonas komedin ner och Gustav får bli mindre av en driftkucku. Men bilden av honom har satt sig och hans valpighet förstärker intrycket från romanen av Martina som en ganska osympatisk person.

Den piprökande Martina utmanar könsroller. Foto: José Figueroa

En av de mer intressanta aspekterna med ”Maken”, kanske typisk för sin tid, är att den leker fritt med könsrollerna. Martina är Kierkegaards estetiker med ett traditionellt manligt beteende, medan Gustav får ta den kvinnliga rollen av att tygla vildhästen och ständigt försöka definiera och sätta ord på deras känslor för varandra.

Scenografin består av ett slags vågig cirkelform. De går bokstavligen i cirklar i sitt av-och-till-förhållande.

Jag njuter mer av att följa Gustav och Martina på scenen jämfört med i romanen, som till slut blir tjatig. Skådespelarna Jesper Feldt, Miriam Forsberg och Karin Bengtsson gör dem till roligare människor än vad de kanske egentligen är. Och bifigurerna – de älskare och älskarinnor som de tar – är komiska höjdpunkter som trollas fram med bara ett tonfall.

”Maken” lyckas både roa för stunden och ge stoff för samtalet efteråt.

*

TEATER

"Maken"

Regi: Lena Mossegård

Medverkande: Jesper Feldt, Miriam Forsberg och Karin Bengtsson

Dramatisering: Ninna Tersman, efter en roman av Gun-Britt Sundström

Scenografi: Johanna Mårtensson

Gävle teater, 9/10

Annons