Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

För bra för att vara sant

Annons

Forskning är en sak. Politik är en helt annan. Forskare måste nämligen studera fakta, analysera och dra trovärdiga slutsatser om de håller sin yrkesheder kär. Till skillnad från politikerna måste forskarna bry sig om verkligheten. Det går liksom inte att rita om kartan så att den stämmer överens med det egna syftet.

Oppositionen har på ett föredömligt vis bistått statsvetarna med exempel på hur verkligheten med kirurgisk precision kan reduceras till en bisats i politiska utspel. När de rödgröna talar om Sverige 2010 för ordvalen tankarna till ett mörkt slagfält där massarbetslöshet och misär råder. Klyftorna växer i takt med det budgetunderskott som regeringens ofinansierade skattesänkningar till redan privilegierade samhällsgrupper har skapat. Landet är hårt och kallt för arbetets söner och döttrar. De lider av konsekvenserna som regeringens oförmåga att känna solidaritet medför. Lidande är nämligen det fenomen som underbygger hela dramaturgin i Sahlin & Co:s politiska teaterstycke.

Diskrepansen mellan oppositionens bild av Sverige och den som människor upplever från såväl medierna som sin egen vardag vidgas dag för dag.

Allt fler instämmer i att Sverige är ett föredöme i en annars tämligen bister värld plågad av den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet. 25 av EU:s 27 medlemsländer har så stora budgetunderskott att EU-kommissionen kräver åtgärder. Sverige har däremot ett underskott på ynka 14 miljarder vilket är under två procent. Om arbetslösheten fortsätter att sjunka och statsinkomsterna öka i denna förändringstakt kan Sverige ha överskott redan nästa år – om man räknar på årsbasis. Den egentliga vändningen kan komma redan i år.

Tillbaka till oppositionens kreativa tolkningar. Till Dagens industri sade till exempel Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand att ”enligt Riksdagens utredningstjänst får 90 procent av befolkningen mer pengar i plånboken med det rödgröna förslaget”.

Nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har i en rapport tittat närmare på den utredning som ligger bakom Wetterstrands argumentation. De avslöjar snabbt att oppositionen har handskats slarvigt med siffrorna från Riksdagens utredningstjänst (RUT). För det första har RUT fått i uppdrag att jämföra 2010 med 2011, medan skattehöjningarna för 9,4 miljarder i huvudsak kommer 2012. För det andra så är innebörden av att år 2010 jämförs med år 2011 faktiskt att de rödgröna i sina beräkningar tar med borgerliga reformer i sin fördelningsanalys.

Denna italienska bokföring får konsekvensen att Wetterstrand och de rödgröna snarare jämför olika kalenderår med varandra än två olika renodlare politiska alternativ.

När de rödgröna beskriver sin egen politik är utläggningen ofta för bra för att vara sann. När de medvetet misstolkar regeringens politik är slutsatsen ofta för dålig för att vara sann – allt för att orättmätigt tillförskansa sig retoriska poäng.

Sanningen, någon?