Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förändrad verklighet i sommartidHåkan Durmér

Annons

Två helt ointressanta fakta om hur min kropp funkar: A) Jag får hicka om jag äter vitt bröd snabbt, B) För lite sömn ger mig ett kroniskt fånleende över hela ansiktet. Så när jag skriver det här sitter jag med ett fånleende över hela ansiktet och hickar. Sömnen har jag inte kunnat göra något åt, men av erfarenhet borde jag ha hållit mig ifrån det vita brödet.

Till vardags jobbar jag med ett evenemang. Det är ett året-runt-jobb som utmynnar i några få festivaldagar då allting ska stämma. Och när du läser det här är evenemanget nyss avslutat. Då har alla campinghjältar börjat röra sig hemåt igen. Och själv är jag troligtvis på väg att däcka på soffan där hemma. Efter en vecka i husvagn – med en snittsömn på strax under fyra timmar per natt – är en tolvtimmarsdäckning på soffan och ett flottigt Sibyllameal det enda sättet att tvätta bort det där hemska fånleendet som jag sprungit runt med under de senaste dagarna.

Att bo i en husvagn cirka 30 meter från sitt temporära kontor i en hel vecka kan verkligen fucka upp ens verklighetsuppfattning. Under den sista veckan har jag rört mig inom en radie av 500 meter. Inga undantag. Inga utflykter. Inga intryck från omvärlden. Såvitt jag vet skulle Nordkorea kunnat ha inlett ett fullskaligt kärnvapenkrig mot USA. Jag hade ändå inte fått reda på det. Jag har helt enkelt inte varit mottaglig för någonting som hänt utanför min 500-metersradie under den sista vecka.

Det har varit som ett Big Brother i utomhusmiljö – fast utan alla TV-kameror, som livestreamar varenda försök att snarka sig igenom den underdimensionerade nattsömnen.

Jag vet, det är ett riktigt stort lyxproblem. Men tidigare år har jag haft grymt svårt att acklimatisera mig dagen efter Det Stora Evenemanget. Att gå från ett par hundra telefonsamtal per dag, 20-timmarsarbetsdagar och en konstant rädsla för att glömma en enda viktig detalj till att alla åker hem, mobilen slutar vibrera och ingen i hela världen verkar vilja störa en är tuffare än vad man kan tro.

Det blir tomt. Allting som man har laddat för i ett helt år är borta. Det blir lugnt. Tyst. Långtråkigt. Och man börjar grubbla över dom där småsakerna som man hade kunnat göra bättre medan man hade chansen. Som tur var har jag byggt in en liten säkerhetsventil i årets arbete. För första gången sen jag började jobba här är min mor på plats. Varenda natt när jag kryper in i husvagnen har hon redan legat där och sovit. Och varenda morgon har vi haft en liten genomgång av vilka band hon bör se. Vad som bör upplevas.

På så vis har jag haft en constant reminder om att det faktiskt finns en värld utanför den 500-metersradie, som det osynliga gummibandet runt min midja inte låter mig gå utanför.

Men trots att det varit sjukt skönt att ha en liten livboj av verklighetsförankring runt omkring mig misstänker jag att jag kommer att ligga på soffan med ett fånleende i ansiktet och skaka i ett desperat försök att acklimatisera mig när du läser det här. Fast förhoppningsvis har hickan gått över till dess. Jag måste verkligen lära mig att tugga ordentligt då jag äter vitt bröd.

”Att gå från ett par hundra telefonsamtal per dag, 20-timmars arbetsdagar och en rädsla för att glömma en enda viktig detalj, till att alla åker hem, mobilen slutar vibrera och ingen i hela världen verkar vilja störa en är tuffare än man tror ”