Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtroendekris för hela politiska systemet

/
  • I Fredrik Reinfeldts memoarbok

Annons

På måndagen gav M-ledaren Anna Kinberg Batra ett lika tragiskt som väntat besked: hon vill inte samtala med justitieminister Morgan Johansson (S) om flyktingpolitiken, vilket han bjöd in till i SVT:s agenda i söndags.

Under sommaren har allt ihärdigare krav rests på en uppgörelse mellan riksdagens två stora partier S och M om flyktingpolitiken. Tunga samhällsaktörer som LO har drivit frågan intensivt och fått stöd från många håll.

LÄS ÄVEN DEL 2: Så här kan Reinfeldts efterträdare ta sig ur det hörn de målat in sig i.

När samhället står inför svåra prövningar – till exempel ekonomiska kriser, yttre och inre hot, förfall i vitala samhällsfunktioner – har den svenska politikens adelsmärke varit just detta: att partierna tar sig samman, höjer sig över det dagspolitiska gruffet och gemensamt tar fram lösningar på problemen, avsedda att vara hållbara över tid och överleva regeringsskiften.

Nu tycks Sverige i stället ha begåvats med en politisk ledargeneration som inte läst svensk politisk historia (Alliansledarna), eller som har rätt instinkter men är så oerfarna av politiskt arbete att de helt enkelt inte vet hur man ska driva fram resultat (regeringen).

Situationen är tröstlös.

De fordom ansvarstagande partierna har gjort sig impotenta, ett populistiskt parti med nazistiska rötter parasiterar på inkompetensen och riskerar att bli jämnstort med S och M. Frågor som inte handlar om kronor och ören i ökad eller minskad skatt, procentdecimaler upp eller ned i socialförsäkringarna, utan om demokratins fortlevnad och välfärdssamhällets soliditet förblir olösta, med potentiellt förödande verkan.

De frågor som driver väljarna till Sverigedemokraterna – asylinvandring, integration och tiggeri – måste få kraftfulla svar från både regeringen och Alliansen gemensamt – som därefter ger resultat i form av en bred parlamentarisk reform.

Vill man inte att SD ska fortsätta att växa ohämmat så fungerar det dåligt att skrika sig hesa över vilket förfärligt parti det är. Metoden är prövad och bevisat kontraproduktiv.

Alternativet att anpassa sin egen politik till SD:s är lika befängt. Seriösa partier håller inte på och "anpassar" sin politik hit eller dit efter vad som är opportunt. Seriösa partier utgår från den egna ideologin och ser vad den kan ge för lösningar på aktuella problem.

Det hela är så pass enkelt att man måste presentera bättre, egna alternativ än (i detta fall) SD:s. Det imponerar sällan att kritisera andras förslag utan att ha något själv.

Moderaternas strategi att göra livet så surt som möjligt för Löfven och få regeringen att framstå som handlingsförlamad drabbar Moderaterna själva lika mycket som S. Med Decemberuppgörelsen har Alliansen gjort sig till en del av regeringsunderlaget.

Idén (som Fredrik Reinfeldt skriver om i sin memoarbok "Halvvägs") var inte så dum före valet 2010: att ge väljarna tydliga alternativ inför ett val och undvika parlamentariskt kaos om ett litet ytterkantsparti får vågmästarställning. Men med ett SD som växt till tredje största parti blev i stället intrycket en enad vänsterkoalition av sju partier mot SD som enda oppositionsparti. Går det dåligt för regeringen blir det därför inte till Alliansen som väljarna går.

Det enda som återger förtroendet för såväl regeringen som Alliansen är om de kan leverera resultat. Alla de etablerade partierna sitter i samma båt.

Stora problem kan också kräva radikala och kontroversiella lösningar. Sådana är lättare att bära om ansvaret delas.

Men delar av SD:s ökade väljarstöd beror inte enbart på att SD uppfattas som det enda parti som är intresserat av att diskutera baksidan av myntet invandring medan alla andra bara diskuterar framsidan. Delvis handlar det om något ännu värre: ett förlorat förtroende för de etablerade partiernas kapacitet att styra landet över huvud taget.

En sådan politisk situation har Sverige aldrig haft, Det är givetvis en mycket allvarlig samhällsförändring som kan få förödande konsekvenser.

Andra länder har upplevt sådant, ett exempel är Italien där det traditionella partisystemet med ett konservativt och ett socialistiskt parti kollapsade och ersattes av en hoper populistpartier och återuppstånden fascism. Vi ser liknande hända i Grekland, men inte heller mer stabila länder går fria. I Danmark har det tidigare statsbärande konservativa partiet – Moderaternas systerparti - fallit ihop från 25 procent i valet 1984 till tre (3) procent i valet i juni i år. Största borgerliga parti är nu SD:s danska systerparti. Borde inte M oroas?

Medborgarna måste känna att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll. Reformer som sjösätts nu kanske inte visar resultat redan 2018, men att väljarna ändå ser att de etablerade partierna visar gemensam handlingskraft är förmodligen det enda som kan återskapa förtroendet för det etablerade politiska systemet.

Det är viktigare att det går bra för Sverige än att det går dåligt för Stefan Löfven.

Annons