Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maratonmannen som fortfarande alltid gör jobbet

Sporten gör ett hemma-hos-nedslag hos mannen, myten, legenden.

38-årige målvakten, Mattias Hugosson, som har stått alla allsvenska matcher för GIF de senaste åtta åren – totalt 225 i rad.

Annons

Mattias Hugosson skrattar när äldste sonen Lukas tappar ena skon när han får iväg ett högerskott samtidigt som minstingarna Adam och Agnes är i full färd med varsin dribblingsuppvisning.

Lite spontanfotboll med barnen på den stora gräsmattan bredvid villan i Östanbäck utanför Valbo och Gefle IF:s veteranmålvakt mår gott.

– Förr kunde man ligga sömnlös och grubbla över ett insläppt mål – nu kommer man hem till det här och får tänka på något helt annat...

Mattias tittar sig omkring på den stora tomten där en studsmatta står, där fotbollsmålet är väl använt, där innebandymålet inne i husets hall fyller en stor funktion och familjens två kaniner samtidigt går på en liten upptäcktsfärd. Familjelivet med frun Maria, barnen Lukas, snart 10 år, Agnes 6 år och snart 3-åriga Adam betyder kärlek och trygghet.

Precis som Valbo där Mattias växte upp som barn och fick sin idrottsuppfostran hos VFF innan karriären gick vidare till Forsbacka och från 1998 i Gefle IF.

– Vi bodde i Gävle fram till 2006 men när Agnes kom blev det lite för trångt. Vi fick nys om den här tomten och slog till när vi fick möjligheten och bygga hus vilket vi aldrig har ångrat. Valbo är hemma för mig och det är fint och bra för ungarna. Nära till Sportcentrum där Lukas lirar både fotboll och hockey, nära till Köpis, nära till dagis och bra skolor. Allting finns här.

En familjär- och hemmakänsla som kanske kan jämföras med den i Gefle IF också.

– Mmm, jag kommer nog att få höra ett och annat om det här reportaget i omklädningsrummet i alla fall. Men vi är en liten klubb och det blir en väldigt bra och skön stämning. Mycket gliringar men alltid med glimten i ögat.

Han gör sin 15:e säsong i klubben och det börjar bli svårt att minnas vem som hade positionen som förstemålvakten innan "Hugo" gjorde sitt inträde. Över en kopp kaffe kommer vi fram till att det var Christer Öberg som den där säsongen -98 fick en 24-åring som flåsade honom i nacken och ville ta över.

– Jag kom väl fram ganska så sent och det var först då jag kunde satsa på allvar med en målvaktstränare och alla de förutsättningar som fanns i ett elitlag.

Det är de förutsättningar som jättetalangen Oscar Larsson nu får i en allsvensk miljö med Hugosson och den senaste i raden av tvåor – Emil Hedvall. Urban Oscarsson är målvaktstränaren som också har bidragit till Hugossons stabilitet och stora framgång.

– Urban och jag går väl tillbaka 100 år känns det som, säger Mattias med ett skratt innan han fortsätter.

– Klart man gärna hade varit tio år yngre och fått chansen i allsvenskan lite tidigare än när man passerat 30. Men Oscar är verkligen en stor talang och kan bli riktigt, riktigt bra.

Men om vi stannar till vid den där säsongen 1998 så tog det fram på höstkanten innan Mattias blev ordinarie.

– Cityfesten pågick för fullt i slutet av augusti och vi hade Djurgården hemma på Strömvallen. Jag höll nollan direkt, fick fortsätta och släppte inte in ett mål på de tre första matcherna.

Resten är som man brukar säga historia och sedan dess har Mattias inte släppt platsen mellan stolparna ifrån sig. Han har upplevt en fotbollsresa utöver det vanliga med spel i division 2 år 2000 för att sedan landa i Superettan via ett magiskt kval mot Brommapojkarna och en höstdag 2004 var den allsvenska platsen ett faktum.

– Vi kände verkligen att vi inte ville vara i tvåan det året så jag kan faktiskt ranka kvalsegern mot BP på Grimsta som mitt allra bästa minne även om det var alldeles otroligt när vi gick upp i högsta serien också.

Och så stod han där i april 2005 på Fredriksskans i Kalmar i sin allra första allsvenska match någonsin och hade månaderna innan fyllt 31 år.

– Vi förlorade med 1–0 och Fabio Augusto gjorde målet. Men framför allt kände jag att det här inte var så jäkla märkvärdigt. Vi var närmare än alla trodde – för så nederlagstippat som vi var den gången har det väl knappast funnits ett enda lag som har varit varken förr eller senare.

Mattias minns och ler åt det faktum att GIF åtta år senare är kvar i allsvenskan men även åt det faktum att respekten från de övriga lagen har växt. Gefle är minsann ingen lätt match.

– De senaste åren har jag märkt att vi får en helt annan respekt och lagen anpassar sig mer efter hur vi spelar. Titta bara på Kalmar som kom hit för några veckor sedan med en tydlig sådan inriktning. Men även topplag som Malmö och Elfsborg har ibland samma inställning.

Räknar vi bort tränaren Pelle Olsson – som inte missat en allsvensk match sedan 2003 då han tränade Örebro i två säsonger innan det blev GIF igen – så är det Daniel Bernhardsson och Hugosson som har varit med på hela den allsvenska resan. Bernhardsson hade en skaplig svit på gång men hade några matchers skadefrånvaro i somras och har också varit avstängd vid något tillfälle.

Men i målet har Hugosson stått hela tiden. Åtvidaberg senast var hans 225:e allsvenska framträdande på raken. Nu är han femma på den maratonlista över matcher i svit. Otroligt egentligen...

– Jag har väl haft tur att klara mig undan både skador och sjukdomar. Klart man varit förkyld och hängig ibland men jag har alltid varit frisk när det varit dags för match. Det har också gjort att jag har kunnat träna riktigt bra med kontinuitet.

Han har varit GIF trogen. Men för fyra-fem år sedan var det nära att det blev IFK Göteborg.

– Det var nära så mycket kan jag säga. Men nu blev det inte så och det finns ingen anledning att se bakåt, säger Mattias och vi släpper snabbt det ämnet för att komma in på en annan fråga han alltid får svara på den här tiden på året.

Nästa säsong då...

Men hur det blir 2013 står fortfarande skrivet i stjärnorna. Tre matcher återstår av den här säsongen först och främst innan kontraktet går ut.

– Det beror väl inte bara på mig. Jag vet inte vad klubben vill heller och så måste jag prata med familjen först. Äh, vi får ta det när det här är slut. Men visst tycker jag själv att jag fortfarande presterar och hjälper laget att vinna matcher. Men framförallt är det jäkligt roligt.

Men han har så smått börjat att förbereda sig på ett liv utan fotbollen. Sedan ett år tillbaka jobbar han som säljare på en möbelfirma och tidigare under karriären har han avslutat en fyraårig högskoleutbildning.

– Jag måste ha någonting att göra på sidan om fotbollen också annars blir jag tokig. Nu har jag fått testa på det här och det är roligt även om det blir lite hattigt när fotbollen går först. Jag är på jobbet ibland – när det går helt enkelt.

Att en proffsspelare i allsvenskan har ett privat jobb också är inte så vanligt.

– Men alla är inte 38 år och ska snart fylla 39 heller...

Arbetsgivaren efter fotbollskarriären behöver nog inte oroa sig för särskilt stor frånvaro.

I Gefle IF har han alltid kommit till jobbet. Mot Elfsborg på måndag står han sin 226:e raka match i allsvenskan.

Mer läsning

Annons